Carl Carlsson

Jag lol:ar lite åt rubriken. Jag kanske borde ha skrivit ut dagen med bokstäver.  Men det hinns inte med för jag skall trycka in nästan två veckors värnplikt i detta inlägg. Vilket jag i detta nu inser är en omöjlig uppgift. Speciellt som jag kolla på Lars Eriksson-klipp på youtube medans jag skriver. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att han åkte ut. Samtidigt som jag älskar honom och ville att han skulle vinna hela skiten så visste jag vad en vinnst skulle göra med honom. Han mår nog bäst av att komma bort. Det samma gäller nog mig och lumpen. Det är ett enda vansinne. Som en mardröm. Man är frihetsberövad, har inga raster och får bara ont överallt. Ändå har vi så jävla roligt. Och det är här min oförmåga att förmedla smyger in. För det första finns det för många anekdoter och för det andra gör de sig inte rättvisa i tryckt form. Dock hänvisar jag till inlägget föra detta där jag lite halvhemligt tvingar folk att skicka sms till mig. Förutom mamma, min syster och Maria har INGEN skickat ett sms. Jo, Therese också men henne glömde jag av att svara. Familjen och Maria räknade jag faktist med att det skulle höra av sig. Detta bevisar att förutom de allra närmst sörgande har jag bara en vän i hela världen: Therese. Och Niko, han skrev också att Obama vann valet. Therese och Niko, ni är riktiga kompisar.
På söndag efter svart-repet träder jag återigen ut ur det civila mörkret och in i det militära ljuset. Jag förväntar mig massa sms, men jag tänker inte svara. Det kan räcka att jag är i kungens tjänst mellan 05.30 och 22.00 varje dag tycker jag.