14 oktober 2008
Carl pressenterar stolt: ett försök till en roman, av carl.
1
Herr Claesson var född i en by helt utan ramar där husen låg lite pö om pö. I vissas anseenden var detta knappast äns en regelriktig by utan snarare en, ja en vaddå? Att det inte var någon by kunde ju Claesson själv förstå, han var inte dum. Men det var just det där med ordet. Vad skulle det kallas om det nu inte var en by. Kanske ett >>område<<? Det orde var det som oftast föll honom i tanken när han funderade på saken. Fast näe, det var ett aldeles för odefinierat ord för Claessons smak. Trots allt var han ju svenskmagister och hade ett öga för det där med ordning och reda även om han hade låtit sin omgivning förfalla en smula på senare tid. Få nu ingen felaktig bild av magistern, hans boende var fortfarande i toppskick omän inte i ett sådant toppskick det en gång varit. Då var det nästan sådan ordning på Claesson att grannarna undrade om allt verkligen stod rätt till i huvudet på honom. Socken var ett annat ord han tänkt sig, men just det kändes aningen föroldrat. Så vitt han visste var just by det allra lägsta ordet på skolan över tänkbara benämningar och så fick det bli. Claesson var ju trots allt svenskmagister. Även benämningen för boendets läge kunde dela honom i skilda meningar. Idylliskt eller bondigt? Magistern hade egentligen aldrig behövt bekymra sig över detta om det inte var för ungdomen. Han bodde idylliskt utan tvekan, precis sådär som alla människor innerst inne vill bo. Men den samtida ungdomen blev av tv och media så indoktrinerade med ett stressigt stadsboende på kompakta ytor att hus av den typ magistern själv var uppvuxen med, de lantliga vackra gårdarna, betraktades med avsky.
De flesta i Claessons generation kunde fly avskyn, men för Claesson trängde den sig på varje dag. Hundratals gapande monster som klättrade i korridorerna. Alla förväntade de sig lycka och framgång, vilket i de flesta fall var synonymt med pengar, obefogad berömelse eller kanske en bröstoperation. Magistern brukade alltid säga att >>han inte fruktade helvetet för han hade redan varit där<<. Med detta refererade han till sin arbetsplats, ett högstadium i ett av Eskilstunas mindre trivsamma områden. En del brukade säga att det var synd om honom för att invandrarantalet var så högt på just den skolan. Det kan ju inte vara lätt det där, alla invandrare är ju så bråkiga, brukade de mena. Magistern kunde inte alls hålla med. Vissa diplomater brukade istället försöka med att invandrarna är ju precis lika skötsamma som våra svenska barn. Magistern höll inte med här heller. Av erfarenhet visste han precis hur det egentligen låg till. Att alla svenska barn var precis lika härjade som invandrarbarnen. Faktum är att ingen skillnad alls kunde urskiljas. Alla hade dom tröjor med favoritfotbollslagets färger och favoritspelarens efternamn på ryggen. Alla körde moped och smygrökte bakom gympahallen. Han var precis lika trött på dem alla. Alla utom Tim-Tim Tom. Magistern hade glömt vilket land Tim-Tim kom ifrån och vågade inte fråga det heller. Dels gör man ju av finkänslighet inte så och sen var Tim-Tim inte av den där buffliga stövlande sorten som man kunde moppsa med hur man ville. Han var rädd att pojken i fråga skulle känna sig stött och kanske tala om för sina föräldrar att Magister Claesson minsann var en ond och grym man. Kanske skulle de tro att han sympatiserat med Nazi-tyskarna under 40-talet. Omöjligt, för Magistern var inte äns född då men folk pratar ju så dant nu för tiden. Men blotta tanken på händelseförloppet tvingade honom ändå till tystnad. Han visste att skolan skulle få ett samtal av pojkens föräldrar och att rektorn skulle låta honom dingla i galgen. Han visste också att rektorn redan nu filade på en snara vars öggla var precis lagom åt magisterns långsmala huvud. Rektorn var en gammal man och öppet folkpartist. Han brukade mena att barn skulle slås och skrämmas till lydnad så att dom lärde sig veta hut. För så hade det gått till när Rektorn själv var barn. Och det hade ju varit nyttigt menade rektorn som såg sig själv som den fulländade livsformen. Claesson delade inte all denna uppfattning. Men eftersom rektorn visade på ett ganska brinnande engagemang för högepolitik skyltade Claesson inte gärna med att han faktiskt som ung varit medlem i Vpk samt att hans favoritmusik var Björn Afzelius.
Claessons hemlighetsmakeri till trots hade Rektorn klurat ut vart han stod rent poltiskt och deras relation var inte av den bästa sorten. På grund av facket kunde rektorn inte särbehanlda lärare efter poltisk åsikt även om han gärna önskat det. Han brukade tänka att om han bara vetat att magistern var som han var innan han anstälde honom hade han aldrig fått jobbet. Claesson visste att det var precis så Rektorn tyckte men det gjorde honom inget. Föresten råkade Claesson veta att rektorns fru lämnat honom i fjol efter för säkert nionde gången unde en kort period mystiskt >>trillat in i en vägg<<. Det där med att som barn uppfostras med knytnävar var som sagt inget magistern var opptimistisk till.
1
Herr Claesson var född i en by helt utan ramar där husen låg lite pö om pö. I vissas anseenden var detta knappast äns en regelriktig by utan snarare en, ja en vaddå? Att det inte var någon by kunde ju Claesson själv förstå, han var inte dum. Men det var just det där med ordet. Vad skulle det kallas om det nu inte var en by. Kanske ett >>område<<? Det orde var det som oftast föll honom i tanken när han funderade på saken. Fast näe, det var ett aldeles för odefinierat ord för Claessons smak. Trots allt var han ju svenskmagister och hade ett öga för det där med ordning och reda även om han hade låtit sin omgivning förfalla en smula på senare tid. Få nu ingen felaktig bild av magistern, hans boende var fortfarande i toppskick omän inte i ett sådant toppskick det en gång varit. Då var det nästan sådan ordning på Claesson att grannarna undrade om allt verkligen stod rätt till i huvudet på honom. Socken var ett annat ord han tänkt sig, men just det kändes aningen föroldrat. Så vitt han visste var just by det allra lägsta ordet på skolan över tänkbara benämningar och så fick det bli. Claesson var ju trots allt svenskmagister. Även benämningen för boendets läge kunde dela honom i skilda meningar. Idylliskt eller bondigt? Magistern hade egentligen aldrig behövt bekymra sig över detta om det inte var för ungdomen. Han bodde idylliskt utan tvekan, precis sådär som alla människor innerst inne vill bo. Men den samtida ungdomen blev av tv och media så indoktrinerade med ett stressigt stadsboende på kompakta ytor att hus av den typ magistern själv var uppvuxen med, de lantliga vackra gårdarna, betraktades med avsky.
De flesta i Claessons generation kunde fly avskyn, men för Claesson trängde den sig på varje dag. Hundratals gapande monster som klättrade i korridorerna. Alla förväntade de sig lycka och framgång, vilket i de flesta fall var synonymt med pengar, obefogad berömelse eller kanske en bröstoperation. Magistern brukade alltid säga att >>han inte fruktade helvetet för han hade redan varit där<<. Med detta refererade han till sin arbetsplats, ett högstadium i ett av Eskilstunas mindre trivsamma områden. En del brukade säga att det var synd om honom för att invandrarantalet var så högt på just den skolan. Det kan ju inte vara lätt det där, alla invandrare är ju så bråkiga, brukade de mena. Magistern kunde inte alls hålla med. Vissa diplomater brukade istället försöka med att invandrarna är ju precis lika skötsamma som våra svenska barn. Magistern höll inte med här heller. Av erfarenhet visste han precis hur det egentligen låg till. Att alla svenska barn var precis lika härjade som invandrarbarnen. Faktum är att ingen skillnad alls kunde urskiljas. Alla hade dom tröjor med favoritfotbollslagets färger och favoritspelarens efternamn på ryggen. Alla körde moped och smygrökte bakom gympahallen. Han var precis lika trött på dem alla. Alla utom Tim-Tim Tom. Magistern hade glömt vilket land Tim-Tim kom ifrån och vågade inte fråga det heller. Dels gör man ju av finkänslighet inte så och sen var Tim-Tim inte av den där buffliga stövlande sorten som man kunde moppsa med hur man ville. Han var rädd att pojken i fråga skulle känna sig stött och kanske tala om för sina föräldrar att Magister Claesson minsann var en ond och grym man. Kanske skulle de tro att han sympatiserat med Nazi-tyskarna under 40-talet. Omöjligt, för Magistern var inte äns född då men folk pratar ju så dant nu för tiden. Men blotta tanken på händelseförloppet tvingade honom ändå till tystnad. Han visste att skolan skulle få ett samtal av pojkens föräldrar och att rektorn skulle låta honom dingla i galgen. Han visste också att rektorn redan nu filade på en snara vars öggla var precis lagom åt magisterns långsmala huvud. Rektorn var en gammal man och öppet folkpartist. Han brukade mena att barn skulle slås och skrämmas till lydnad så att dom lärde sig veta hut. För så hade det gått till när Rektorn själv var barn. Och det hade ju varit nyttigt menade rektorn som såg sig själv som den fulländade livsformen. Claesson delade inte all denna uppfattning. Men eftersom rektorn visade på ett ganska brinnande engagemang för högepolitik skyltade Claesson inte gärna med att han faktiskt som ung varit medlem i Vpk samt att hans favoritmusik var Björn Afzelius.
Claessons hemlighetsmakeri till trots hade Rektorn klurat ut vart han stod rent poltiskt och deras relation var inte av den bästa sorten. På grund av facket kunde rektorn inte särbehanlda lärare efter poltisk åsikt även om han gärna önskat det. Han brukade tänka att om han bara vetat att magistern var som han var innan han anstälde honom hade han aldrig fått jobbet. Claesson visste att det var precis så Rektorn tyckte men det gjorde honom inget. Föresten råkade Claesson veta att rektorns fru lämnat honom i fjol efter för säkert nionde gången unde en kort period mystiskt >>trillat in i en vägg<<. Det där med att som barn uppfostras med knytnävar var som sagt inget magistern var opptimistisk till.
Kommentarer
Trackback
