Carl Carlsson

Vi ligger inne den här helgen. På helger får man sova till åtta här i lumpen. Så vi passade på att gå på indiebiografen Zita. Jag hade bara varit på SF innan så jag gick dit med spänning. Vi skulle se Antichrist av Lars Von Trier. Jag har aldrig i mitt liv varit så tagen av en film. På det stora hela handlade det om kvinnan som djävulen, men också om chocken av ångesten av att förlora ett barn. För det mesta drev ångesten kvinnan till att våldknulla sin man i tid och otid och det hela eskalerar till total vanskap där hon våldtar sin man. Slår honom medvetslös med en vedklabb. Runkar hans kuk tills det sprutar blod. Sedan borrar hon ett hål i hans fot och sätter fast en slipsten och gömmer verktygen. Hon begraver honom levande och gräver sedan upp honom. Han ber att hon skall skruva bort slipstenen men hon börjar pulla sig med hans hand. När hon sedan börjar gråta rycker han undan handen och då klipper hon sönder sin fitta. Det hela slutar med att hans stryper och eldar upp henne och sen går han ut i skogen och äter Björnbär.

Om du inte tycker jag förstört den genom att berätta slutet, gå och se den.