Farväl Bergman-Wasa
Söndag 31 Januari 2010
Idag läste jag ut Den Galopperande Svensken av Sture Dahlström. Märklig bok. Dock kunde jag oftast identifiera mig med huvudpersonen Bergman-Wasa. Han, liksom jag, pysslade med musik och långdistanslöpning. Han red och en del i slutet av boken, vilket jag också gjorde en del för typ ett år sen. Bergman var också en oerhört rastlös person som snabbt blev utråkad i andras närvaro och föredrog att vara för sig själv. Här går våra personlighetsdrag isär lite men jag måste ändå erkänna att jag beundrar hans rakthet i att han faktiskt inte bryr sig om vad andra gör så länge det inte stör hans egna frid. Det här var den längsta och kanske bästa bok jag läst, även om det ballade ur de sista femtio sidorna. Måste säga att jag inte bergrep slutet alls. Så jag googlade boken och efter att ha läst andras recensioner verkar det som att det inte var något direkt djupt budskap. Utan bara lite spännande förvirring.
Iår har jag också läst Hjältar och Monster på Himlavalvet 4. Jag hade den på kasettband som barn och har alltid varit förtjust i historien om Teseus. När jag lästa om den nu vart jag lite besviken på avsaknaden av målande beskrivningar men också att vissa adjektiv användes på tok för ofta. Allting i boken verkade nämligen vara "sällsamt". Men historien om Teseus var lika bra ändå.
Nu vet jag inte riktigt vad jag skall börja läsa. Funderar lite på Byt namn! : och andra sätt att lyckas som journalist.
Idag läste jag ut Den Galopperande Svensken av Sture Dahlström. Märklig bok. Dock kunde jag oftast identifiera mig med huvudpersonen Bergman-Wasa. Han, liksom jag, pysslade med musik och långdistanslöpning. Han red och en del i slutet av boken, vilket jag också gjorde en del för typ ett år sen. Bergman var också en oerhört rastlös person som snabbt blev utråkad i andras närvaro och föredrog att vara för sig själv. Här går våra personlighetsdrag isär lite men jag måste ändå erkänna att jag beundrar hans rakthet i att han faktiskt inte bryr sig om vad andra gör så länge det inte stör hans egna frid. Det här var den längsta och kanske bästa bok jag läst, även om det ballade ur de sista femtio sidorna. Måste säga att jag inte bergrep slutet alls. Så jag googlade boken och efter att ha läst andras recensioner verkar det som att det inte var något direkt djupt budskap. Utan bara lite spännande förvirring.
Iår har jag också läst Hjältar och Monster på Himlavalvet 4. Jag hade den på kasettband som barn och har alltid varit förtjust i historien om Teseus. När jag lästa om den nu vart jag lite besviken på avsaknaden av målande beskrivningar men också att vissa adjektiv användes på tok för ofta. Allting i boken verkade nämligen vara "sällsamt". Men historien om Teseus var lika bra ändå.
Nu vet jag inte riktigt vad jag skall börja läsa. Funderar lite på Byt namn! : och andra sätt att lyckas som journalist.
Kommentarer
Trackback
