Studerande och Studenter
Det finns en liten men trogen skara människor på straxt under tjugio personer som dagligen läser min blogg. Som får ta del av en kavalkad i stavfel, kiss och bajs, satir och min förvirrade samhällsuppfattning. Allt som skrivs här bör tas med en nypa salt även fast allt i grund och botten mynnar ut ifrån sånt jag verkligen står får. Dock är jag också världsmästare i överdrift och gillar satiriska omskrivningar som i vissa fall kan uppfattas som stötande.
Igår började jag som sagt skolan. Det verkar bra. Jag har fått en klass på cirka 17 personer. När jag var på väg till skolan blev jag omkörd av ett flak med studenter. Såg en viss ironi i det och flinade till för mig själv. Hoppas de uppskattade livets mest överskattade dag. Jag kan inte säga något ont om min student, den var -tack vare mina föräldrar, vänner och övrig familj - en jättebra dag. Dock måste jag undra lite över vad det är man firar egentligen? Skall man kunna kalla sig utbildad har man egentligen minst tre år kvar framför sig efter gymnasiet och det har egentligen aldrig varit speciellt hårt för en. Man firar väl antagligen bara för att det alltod varit så. Sen tycker jag det är lite synd om människor som i sitt postgymnasiala liv har så tråkigt att de två-tre år senare har en profilbild på facebook från studenten och tjatar om att timmen på flaket var livets lyckligaste ögonblick. Man var full, man hade kostym, åkte lastbil, lyssna på musik man egentligen inte gillade och hade just förlorat en klass på 30 personer man gillade som man från och med skulle ha en ganska kylig relation till. Förutom kanske de fem-sex närmaste. Det var väl kul, men jag känner ingen våldsam längtan tillbaka. I år skall det visst ösregna på studenten. Kul för dom små liven.
Igår började jag som sagt skolan. Det verkar bra. Jag har fått en klass på cirka 17 personer. När jag var på väg till skolan blev jag omkörd av ett flak med studenter. Såg en viss ironi i det och flinade till för mig själv. Hoppas de uppskattade livets mest överskattade dag. Jag kan inte säga något ont om min student, den var -tack vare mina föräldrar, vänner och övrig familj - en jättebra dag. Dock måste jag undra lite över vad det är man firar egentligen? Skall man kunna kalla sig utbildad har man egentligen minst tre år kvar framför sig efter gymnasiet och det har egentligen aldrig varit speciellt hårt för en. Man firar väl antagligen bara för att det alltod varit så. Sen tycker jag det är lite synd om människor som i sitt postgymnasiala liv har så tråkigt att de två-tre år senare har en profilbild på facebook från studenten och tjatar om att timmen på flaket var livets lyckligaste ögonblick. Man var full, man hade kostym, åkte lastbil, lyssna på musik man egentligen inte gillade och hade just förlorat en klass på 30 personer man gillade som man från och med skulle ha en ganska kylig relation till. Förutom kanske de fem-sex närmaste. Det var väl kul, men jag känner ingen våldsam längtan tillbaka. I år skall det visst ösregna på studenten. Kul för dom små liven.
Kommentarer
Trackback
