Carl Carlsson

Läste lite om statare i morse. Det var ganska synd om dem. Gick upp vid soluppgången och slet som arslen till solen gick ned. För detta fick de ingen lön men någon form av tak över huvudet, lite mat, lite kläder och en ledig lördag om året då de passade på att förflera sig. Det var inte ovanligt för en statarfamilj att ha tio ungar. Ett ganska otaktiskt drag då det enda man egentligen ägde var lössen som kröp på ens huvud.

Idag känner jag en enorm köplust. Dock har jag ingen aning om vad jag vill köpa. Kläder och musikprylar och Warhammer (!) är det som cirkulerar i huvudet. Warhammer är en fasansfullt töntig företeelse som jag höll på med i de tidiga tonåren. Ibland får jag av nostalgiska skäl impulser att köra någon form av revival på nörderiet. Nu senast när mor och far var i London hade de köpt med sig en ganska stor modell åt mig. Jag är lite drygt halvägs igenom den och finner det faktist roande. Trots töntfaktorn. Det tråkiga med det är att jag aldrig haft någon att spela med förutom min syster och min bror. Detta på grund av att alla som sysslar med Warhammer är supertöntigast i världen. Alla utom jag förstoss. Och hänga med töntar vill man ju inte. Chansen finns att de säger något töntigt och att pinsam stämning uppstår.

Kläder kan jag inte köpa för utbudet i Eskilstuna är ganska knapert. Carlings får in något bra ibland. Ego känns både för stekigt och för dyrt. H&Ms tyger känns inge trevliga. Det är länge sedan JC intresserade mig.

Man skulle kunna gå förbi musikaffären, men det finns ingen pryl som jag i nuläget har behov utav.

Det här lämnar mig inga andra val än att smyga in på leksaksaffären där Warhammer säljs och kvickt sno åt mig något, betala och sedan gå. Naturligtvis har jag med plastkasse från valfri cool butik och gömmer leksakspåsen i. Man vill ju inte bli påkommen som supertöntarnas supertönt!