Carl Carlsson

Igår jag med Eric Tapia i Stockholm på kvällen. Allt var flippat. Alla skrattade åt oss, vart vi än kom. Tapia kom direkt från Spanien med flyg till skavsta och buss därifrån till T-centralen. När vi skulle låsa in hans packning i ett förvaringsfack som fanns där så lyckades vi låsa skåpet och betala innan va lagt in väskorna. Av någon anledningen bestämde vi att det hela var tjejen i kassan på Pocket Shops-fel och gick till henne föratt få pengarna tillbaka. Hon sa att hon kunde tillkalla vakten som kanske kunde fixa det åt oss. Vakten sa åt oss att vänta vid skåpet. Vi orkade inte, så vi tog ett nytt skåp, betalade och gick. Då möter vi vakten. Jag tänkte smita, men Eric var ärlig och sa som det var. Vi skulle ändå inte fått våra pengar tillbaka. Tjejen i kassan på Pocket Shop skrattade åt oss igen. Vi drog.

Sen var vi på smygläsningen utav nya numret utav Sonic och sångaren från popsicle spelade live. Ingen skrattade åt oss, tror jag. Vi gick vidare till babylon för jag hade hört att de hade urfeta piroger. Väl framme vid kassan visade sig att pirogerna kostade 187kr och var en asfet måltid. Jaha... Vad kostar den där då, sa jag och pekade på någon liten bakelse bakom glasdisken. Hon i kassan svarade inte så jag pekade lite till och började fråga lite högre den här gången. Till slut undrade hon om jag hade tänkt att grisa ner hela glasrutan ch sa att den kostade 55 kr. Jag tyckte egntligen att det var svindyrt, men jag tog den ändå. Hon skrattade bara åt mig. Tapia drack öl. När Tapia skulle beställa sin andra öl hade han tappat bort sitt kort och rensade fickorna på bordet och började leta förtvivlat. Kassörskorna skrattade igen. "Nu ställer du inte till en scen" sa jag. Förlåt att jag skriver det, men det var ett fruktansvärt roligt internskämt vi hade.  När hon i kassan kom för att ta vår disk frågade hon om min ostkaka smakat bra. Jag sken upp och sa att det hade den gjort och att den hade varit väl värd 55 kr. Tapia kallade mig neurotiker. Jag visste inte exakt innebörden utav det men kände mig ändå lite balls som kunde tituleras lite som något. Efter att ha googlat det och insett att det är en svag psykisk störning var det inte riktigt lika roligt.

Sen insåg vi att det var sju minuter till sista tåget mot Eskilstuna och att vi satt på medborgarplatsen. Språngmarch till tunnelbanan. När vi kom till T-centralen var det 2 minuter till avgång och tapia sa att jag skulle springa. Så jag gjorde det, åt fel håll...inser jag när jag inte alls kommer upp på T-centralen utan vid Åhlens. Här kunde man kanske ha gett upp, men jag sprang som ett arsel mot klarabergsviadukten och ner på spår 11. Flåser som ett riksmongo "Skall ni mot eskilstuna". Det skulle dom. Alla skrattade åt mig. Tapia ringde och frågade om jag han med tåget, vilket jag gjorde. Sen ringde han igen. Han hade slängt kvittot med koden till skåpet med väskorna när han letade efter kortet på Babylon. Så han fick åka dit igen och gräva i deras sopptunnor. Sen hittade han kvittot i plånboken. Jag kan tänka mig att kassörskorna skrattade även här.

Kvällen avrundades på tåget hem, halvsovandes. Arg övers Sj:s dåliga komfort. De borde ha speciella sovstolar för trötta ungdomar. Jag såg nog ganska dräggig ut. En förnäm dam stirrade. Jag var ganska nöjd att någon för en gångs skulle inte skrattade, men hon hade inte behövt se så arg ut.

Idag pluggar jag.