Carl Carlsson

Idag gick jag på götgatsbacken en stund. Folk i Stockholm har bråttom för det mesta. På väg någonsin hela tiden. Men jag gick lite utan egentligt mål. Gick inte så fort heller. Stannade och tittade på saker. Solen stod ganska lågt borta över globen och allt var egentligen jättevackert. Jag tog några foton med min engångskamera. Imorse köpte jag Kärlekens Tunga med Eldkvarn på iTunes och jag hade inget annat jag ville lyssna på så jag hade den på repeat hela tiden när jag gick där. Sen mötte jag en klasskompis. Hon var förvånad att se mig i den delen av stan och undrade vad jag gjorde. Inget, sa jag. Vart ska du undrade hon. Vet inte, sa jag. Hon tyckte nog att jag var knäpp. Hon föreslog att vi skulle ta tunnelbanan till t-centralen. Jag ville hellre gå genom gamla stan, så då gjorde vi det. Fast återigen var hennes reaktion "gå!? är du knäpp eller?". Men så insåg hon väl att det var en riktigt fin vårdag så det hade varit tragiskt att spendera den i tunnlar under marken.

Somnade på lektionen någon sekund idag. En klasskompis skrattade lite. Kändes pinsamt. På rasten drack jag en kopp kaffe och tog en punchrulle till det. Kände mig som gammal farbror. Jag var dessutom ful i håret och det är ett tag sen jag rakade mig. Var ganska oinspirerat klädd också. Man kan väl säga att jag inte var nöjd med hur jag såg ut idag. Jag är lite sjuk också så världen har verkligen varit dålig. Vidrigt att man klagar så mycket på livet när det är som det är i Asien. Men det är väl det enda nöjet man har i livet, att klaga. Fast samtidigt så hatar jag folk som klagar hela tiden. Bäst vore om man bara slutade vara människa.

När vi gjorde Fri Från Kungen för snart ett år sen vart jag trött på min musik. Efter det kunde jag inte skriva musik på flera månader. Jag hade jätteångest ett tag. Ungefär som att Charlie Sheen skulle gå några veckor utan knark och kvinnor.Men så för någon månad sen släppte det. Nu får jag massa idéer hela tiden. Jag har två helt färdiga låtar, en tredje som blir klar ikväll tror jag och sen grunder till ytterligare två. Av någon anledningen har jag blivit betydligt mer fånig i mitt låtskrivande. Sjunger saker som "i dina ögon kan jag se" och "I motljuset i din säng viner det av gamla sånger". Hoppas att ingen som gillade mitt gamla sätt att formulera mig blir besviken. Jag vill gärna säga att jag faktiskt skiter i sånt, men jag är nog lite besviken på mig själv också faktiskt. Kanske lite som när Martin i Hästpojken gick ut i pressen innan förran skivan och bad om ursäkt för att han inte längre gjorde punk utan gått mer åt dansband. Förlåt världen för att jag inte längre gör Håkan Hellström-pop utan numera skriver Peter LeMarc-schlagers.

Skall jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt hävda att jag skriver musiken heller. Utan ibland finns den bara där. en liten snutt med text. Sen får man liksom spänna hjärnan lite för att se om det finns något mer och ibland gör det de. Att skriva en låt är alltså ungefär som att pressa ur det sista ur en tandkrämstub.

Min syster kom ner till mig igår och ville att jag skulle spela en låt med Kent på gitarr för henne. Den var inte jätteavancerad att ta ut, (för den som inte är bevandrad i musiktermer så betyder "att ta ut" att man lyssnar på låten för att höra vilka ackord det är som spelas, för att sedan förhoppningsvis ha rätt och då kunna spela låten). Texten däremot kunde jag knappt alls texten. Min syster blev dock så imponerad att hon ville lära sig låten själv. Hon gjorde en del tappra försök att ta C-dur, G-dur och D-dur. Jag höjde låten från E-dur till G-dur för att hon skulle slippa barré-ackord. Jag skall inte säga att jag tyckte det var tråkigt eller att hon var dålig, men någonstans i min tålamodstarm insåg jag vilket helvete det måste vara att vara musiklärare på mellanstadie-nivå.

Ibland slår det mig att jag kanske är dum i huvudet. Igår fick jag en tvångstanke i skolan att jag var tvungen att hupp ut från sidan av en ganska hög trappa. Under den fanns en annan trappa ner till källaren så jag var tvungen att hoppa ganska långt för att inte hamna i den undre trappan. Här hade jag mycket väl kunnat bryta ben och fötter och/eller fått en allvarlig skallskada. I fallet lyckades jag bara spräcka mina byxor från sådär stjärtfickorna ner till höger knä. Funderar på att ta dem till en skräddare.

Idag när jag återberättade stolleprovet för mina klasskamrater undrade de om jag ofta fick de här tvångstankarna. Jag berättade att de bland annat drivit mig till att hoppa ner på tunnelbanespåren en gång, och att äta hästbajs en annan. I min värld är detta inte helt flippat, men i deras värld var det tydligen det för en obekväm stämning där ingen riktigt visste vad de skulle kontra med infann sig. Jag skämdes lite och höll mig lugn resten av dagen.