Carl Carlsson

Tåget jag tog till Stockholm idag körde på en människa. Finns väl inte mycket att säga om det, men jag blev ganska illa till mods för jag både såg och kände krocken. Kanske osmakligt att beskriva men det var blod överallt och man kände hur något drogs och slets under vagnen. Det är tydligen ganska vanligt att folk tar sitt liv så. Men när jag såg tågchaufförens apatiska blick vart jag så himla ledsen för hans skull. Det kommer ju jaga honom fruktansvärt länge, kanske för alltid. Han var ung och såg snäll ut. Vi stod still i Läggesta i två timmar. Han klev bara ur förarvagnen och gick långt bort från alla andra och stod ensam och still. Sen rökte han en cigarett.
Jag hörde en förnäm dam skrika på en annan sj anställd att det var förjävligt att de inte kunde åka vidare. En människa har dött här, en chaufför har fått sitt liv förändrat för alltid och en familj skulle snart få ett telefonsamtal att en nära har avlidit, och här står hon och många fler och tycker att det är förjävligt att de blir sena till jobb och möten. Om det är så vi värdesätter saker så vill jag inte vara en del av mänskligheten heller.
Jag gick till chauffören och sa att jag verkligen var ledsen för hans skull. Att han kunde inte göra något och sen gick jag igen. Han sa inte mycket, men jag anade en viss strimma utav tacksamhet i hans blick.

Jag kom drygt två timmar sent till skolan. Men det var okej med mig.