Carl Carlsson

Sitter hemma och äter frukost. Maria fönar håret. Hon skall snart åka till sina kusiner i Stockholm. Mamma berättade just att ytterligare en tjej i Eskilstuna tagit livet av sig. Hon hade visst hängt sig. Hon skulle vara född 93 och heta Viktoria. Jag blev lite fundersam för en av tjejerna som brukar dyka upp på våra gig heter Viktoria och är i den åldern. Efter en kort spaning på internet visade det sig att det inte var hon. Det var, i vanlig ordning, en blond moderiktig tjej med lovande yttre. En sån som inte ser ut att ha ett enda problem i världen. Googlar man hennes namn kommer det upp ett par bloggar där möjliga vänner skrivit "RIP" och "Vila I Frid" och andra standardgrejer. De verkar dock inte bry sig nämnvärt om att en vän inte finns bland de längre för någon skrev dagen efteråt att hon varit på Gustavsviks badhus och haft jättekul och den andra gjorde en långt luddigt och låtsaspoetiskt inlägg om att hennes pojkvän som hon varit med i två månader gjort slut. Man hade verkligen stora problem när man gick på högstadiet.

Jag sitter på tåget och dricker kaffe. Snart skall jag kliva av i Stockholm och gå till K1. Jag skall bara gå en högvakt och sen åka hem igen. Maja möter upp i Stockholm på tisdag och så skall vi göra oss fattiga igen. Lönen kommer alltid den 25:e och sen hovar man in en ny månad som pank fem dagar senare. Jag är ledig tisdag kväll tills lördag morgon. Efter ledigheten är det typ 40 dagar kvar. Jag älskar sommaren. De där stekheta dagarna som alla gnäller på. Då et är för varmt som det heter. Dom dagarna lever jag. Detta till trots har jag aldrig stått med så öppna armar och väntat på Hösten. Nästa sommar skall jag ta igen den sommaren jag blev bestulen. Nästa sommar skall jag leva.

Vi hade tänkt ta en Pizza på en pizzeria vi kallar "Vedugn" lite på internskämt efter att jag råkat läst fel på Ved Ugn och trodde att det var något italienskt namn passande till en Pizzeria. Vi hade peppat hela veckan och pratat länge om vilken pizza vi skulle ta. Själv var jag rätt inne på "ruccola" som har just ruccola, havssalt och olivolja på sig. Men så i onsdags (51 dagar till muck) när vi skulle få sluta för dagen ändrades rutinerna hastigt och vi fick en extra uppställning där vi fick veta att idag äter INGEN i matsalen. Vi skall ut i skogen nu och ni får bara ha det här med er. Vi fick bära vår uniform. Tömma alla fickor och i väskan skulle vi ha gympaskor, vattenflaska och regnställ. Sen blev vi bussade till Kungsängen och fick en genomgång om vad som skulle komma. "imorgon 07.00 skall ni vara här". Sen fick vi marscha hela natten, hitta ett ställe att sova på i skogen och se till att vara där 07.00. Till detta hör att vi inte hade ätit sen 09.30 dagen innan och ingen fick ha klockor eller mobiler. Vi tydde tiden efter hur solen stod på himlen. På målplatsen mötte Kaptenen upp och där fick vi utbilldning i att äta rötter och blad i skogen. Några hittade Hallon. På eftermiddagen släppte han oss och sa att han kanske skulle hämta oss någon gång. Så vi satt där 50 soldater utan mat i skogen. I skymmningen började regna. Jag låg på markan i mitt regnställ och vaknade av att vatten började rinna i mitt öga ner mot näsan och droppa mot insidan av min luva. Men så sov jag i ett par timmar. På kvällen dök Kaptenen upp. Då fick vi en karta och en punkt vi skulle ta oss till. Väl framme fick vi för första gången på 50 timmar något att äta och sen fick vi bo i en barack i skogen. Jag har aldrig mått så bra och en banan och aldrig smakat så gott. För detta fick vi en tygbit att sy på uniformen. Brinnande Granen heter den. Kolla på Wikipedia om  ni vill.

I December kommer nya hästpojkenskivan. >> Från Där Jag Ropar<< tror jag den skulle heta. Få saker får mig att tråna så mycket som skivsläpp från band jag gillar. Ofta när man lyffter ett kommande släpp till skyarna som jag gör man besviken.

Vi ligger inne den här helgen. På helger får man sova till åtta här i lumpen. Så vi passade på att gå på indiebiografen Zita. Jag hade bara varit på SF innan så jag gick dit med spänning. Vi skulle se Antichrist av Lars Von Trier. Jag har aldrig i mitt liv varit så tagen av en film. På det stora hela handlade det om kvinnan som djävulen, men också om chocken av ångesten av att förlora ett barn. För det mesta drev ångesten kvinnan till att våldknulla sin man i tid och otid och det hela eskalerar till total vanskap där hon våldtar sin man. Slår honom medvetslös med en vedklabb. Runkar hans kuk tills det sprutar blod. Sedan borrar hon ett hål i hans fot och sätter fast en slipsten och gömmer verktygen. Hon begraver honom levande och gräver sedan upp honom. Han ber att hon skall skruva bort slipstenen men hon börjar pulla sig med hans hand. När hon sedan börjar gråta rycker han undan handen och då klipper hon sönder sin fitta. Det hela slutar med att hans stryper och eldar upp henne och sen går han ut i skogen och äter Björnbär.

Om du inte tycker jag förstört den genom att berätta slutet, gå och se den.

Livet har fallerat. Allt är grått och värdelöst. En sommar är bortkastad. Allt är bortkasstat. Jag börjar se ett ljus i tunnels slut, men sereganten talade om att dom här sista femtio dagar skulle bli bland de värsta i våra liv. Att någon talar om att de femtio dagar vi nu har framför oss kommer enskilt varje dag vara värre än dagen Mamma eller Pappa dör får en inte på bättre humör. I all förtvivlan försöker jag se till ljuset.

Ljus 1: Jag har läst ut Pittstim. Grymt bra bok. Alla killar borde läsa den. En del säger att man "mognar" i lumpen. Själv tycker jag att lumpen var ett steg bakåt i mognadsprocessen. Ett stort steg. Pittstim tog mig några stapplande steg framåt igen. Gör INTE lumpen, läs pittstim. Då kan du bli en en man.

Ljus 2: Boken jag påbörjade efter pittstim: >>Egalias Döttrar<< lovar 11 sidor in i boken för en fantastiskt lärorik upplevelse.

Ljus 3 : Maria är söt, fastän hon får vänta så länge på mig.

Jag vet vem du är. Du har ingen aning vem jag är. Jag ser dig och tänker, där är du. Du ser att jag ser och tänker nog, varför glor du? Eller så vet du, ditt ego tillåter dig att förstå att jag kanske vet mer om dig än du vet om mig. Din flickvän är gravid. Hon satte sig en bit ifrån dig för det fanns inte sittplatser. Kanske såg du mitt band när vi alla var Kent. Jag har Rayban-brillot, rosa-lila-rutig skjorta och snedbena. Du kanske tror att jag är kulturjornalist. Du kanske borde hålla bättre koll på dina stereotyper.

>> Jag sitter i samma tågvagn som Henrik De La Cour<<

Stockholms slott igen. Jag är bara med i patrullen och står inga poster. Tur det. Jag hör hur det åskar och regnar utanför. Sitter mest och läser om Broder Daniel och det nya inspelningsprogrammet Record. Börjar fundera om åskan inte slagit ut mitt internet för nu går det jävligt sakta igen. Jag hittade en gammal intervju med Henrik Breggren på Cafés hemsida. Det var mest en massa frågor han inte vill svara på. Vart han bor, om han umgås något med Håkan, om han har en flickvän med mera. Jag skulle också i mitt försök till musikerliv vara sådär hemlig. Men jag är tvärtom, berättar allt.  Man kanske måste vara antingen eller.  Det verkar som att man måste låtsas så mycket för att lyckas. Jag har nog varit på låtsas jag med. Jag vill inte vara hemlig eller mystisk, eller jo jag vill. Men jag kan inte för jag är inte sån. Jag vill bli känd, inte för att vara känd, utan för det är kul när folk gillar det man gör. Jag vill kunna leva på min musik och på att spela. Allt annat känns som ett misslyckande för mig. I nuläget iallfall.

Jag såg BD-filmen igår. Jag var rätt taggad innan. Jag hade verkligen byggt upp en mur förväntningar. Ibörjan tyckte jag att det kanske var lite väl mycket >>landskap-som-sgelar-förbi-till-ackopanjemang-av-rundgång<<. Ett syndrom som många indiefilmer lider av. Men mot slutet vägdes det upp. Det var en så oerhört känslosam och ärlig film. Jag fick ett helt ny förhållande till BD. Speciellt till Henrik. Nu väntar jag på en Dvd-utgåva med extramaterial och grejer. Och gärna en inspelning av deras nya låt >>Hold On To Your Dreams<<.
I Julklapp vill jag ha alla Broder Daniels skivor och Broder Daniel-Boken. Och en T-shirt.

Den här filmen tycker jag är jävligt rolig och sann annars. Bergunna! Håller du inte med vet jag inte om du borde läsa den här bloggen.

Jag och Tapia skall gå och se Broder Daniel-filmen straxt. Kan tänkas köper jag en Broder Daniel-bok och en Broder Daniel-T-shirt. Förut var jag lite sugen på ett Broder Daniel-tygmärke att sätta på min jacka. Men jag vet inte.

Lagom när jag muckar har Hästpojken lovat för att släppa en ny skiva. Henrik Bergren har lovat för en soloplatta och sen skall SKWBN släppa nytt snart igen. Jag blir lycklig.

Är fortfarande på Drottningholm. Har stått på post 2 i sammanlagt åtta timmar nu. Höjden av spänning uppnåddes när två sommarjobbare rensade ogräs runt min post. Jag och Baran kollade på ET, men Baran gick så jag passade på att blogga. Om tre timmar skall jag stå post igen.

Jag har försökt boka lite gigs med Svart. Vi är som en magnet med fel pol som bara stöter bort spelningar känns det som. Inget Sucken, Inget "Typ En Festival", Inget Emmaboda, Inget "Det Blir Bra" Ingenting. Vad har vi gjort för fel? Förmodligen är vi inte tillräckligt fasion.