22 April 2007
Nu vet Dan Göranson, son till Kaj Göranson, om att jag Carl Carlsson, son till Ulf Carlsson, tagit körkortet. På dagen en vecka efter att jag dräpt Lennart, son till landets farligaste monster ändast underlägsen sin egen son, orkade jag inte smyga med det. Jag "råkade" tappa kortet brevid honom. Han lovade för att bjuda på tårta i helgen. Det vill säga om jag bjöd på huserum och dvd-kväll. Jag ska fundera på saken.
Jag tror att Jonas har lagt ned bantningen. Han verkar inte lika hurtig som jag. Jag vet inte om jag nämt det, men Jonas och jag har infört en fasta, typ. Den gick ut på bara äta bananer och dricka te, av mig kallad Afrikansk bantning. Jag såg en afrikansk tjej som var fet, men endå nöjd och glad. Har vi tur uppnår vi iallfall det tillståndet.
I vilket fall som hällst har vi misslyckats då jag sett Jonas äta i matsalen varje dag som jag varit där och ätit. Men nu har jag fått hjälp av min goda vän Therese från Stigtomta. Hon går idrottprogrammet så hon kan såntdärnt. Nu har jag börjat Orientera igen och tar 40 minuters promenad innan frukost om morgonarna och äter aldrig något efter sju på kvällen. Fast jag dricker lite vatten för att inte dö. Snart är jag smal.
Maria gillar inte att jag bantar, därför heter det inte bantning heller utan jag jobbar bara på att bli "fit till strandsäsongen".
16 April 2008
Idag tänkte jag belöna de som läser bloggen med en hemlis, eller typ halvhemlis. Något extra ska man väl ha för att man tar sig tid att läsa smörjan? Jag har sagt det till några, men inte till Dan. Tror han kommer ta illa vid när han får veta att alla visste utom honom till slut. Han borde ha läst bloggen.
Den stora hemlisen som jag laddat upp för nu är att i måndags morse besegrade jag monstret Lennart på Helvetets ambasad i Eskilstuna: Vägverket. Så nu kör jag bil som jag vill. Skriv Grattis i kommentarerna annars blir jag ledsen. Fast överdriv inte.
Nu ska jag klippa mina naglar för pappa och Maria klagar över de svart ränderna som blir när jag river mig i hårbotten.
12 April 2008
Nu bygger jag ihop min nya dator. När den väl står på plats under mitt skrivbord kommer mina tveksamt normala raseriutbrott minskas med cirka 30 per vecka. Faktum är att jag vågar nästan påstå att jag kommer uppnå någon form av Nollvision, då datorn är det enda som ger mig raseriutbrott. Förutom min tränare. I förra veckan spelade vi med Svart i Skåne och Niko lyckades glömma mitt Synthstativ bara 8 blygsamma timmars bilfärd hemmifrån. Trotts ett av de här årets största hjärnsläpp, regisserat Niko, lyckade jag mirakulöst hålla mig lugn. Det säger ett och annat om hur illa det faktiskt var med min förra dator. Martin i hästpojken får en dator för att han bloggar. Det får inte jag.
Föresten regnar det bara här. Det borde det inte göra. Fast pappa påminde mig om att det var ju bra att det regnade nu när vi byggde datorn. Han är klok han.
