Carl Carlsson

Såg just Closer på Tv3. Sjukt bra film. Det var ett tag sen jag såg den och ibland är det skönt att återse filmer när man mognat lite för man förstår så mycket mer. Sen är det ett jätteplus att både Julia Roberts och Natalie Portman är med.
 

Imorgon åker jag, Johan och David Eriksson till Emmabodafestivalen. Skall väl bli trevligt men jag känner mig inte jättetaggad. Mest för att det skall regna i princip hela tiden. Känns också som att jag vuxit ifrån tältfestivaler lite. Jag vill se band. Inte utsätta mig för extremt låg levnadsstandard. Känner också att jag är för snål för att äta. Men jag är taggad på att se Radio Dept., Deportees och The Very Best. I övrigt är det ett ganska tunt utbud av band i år. Har snackat lite med Baran om att ta en endagars på Popaganda och se Belle & Sebastian.
Jag köpte en engångskamera idag. Så jag lägger väl upp lite fina festivalbilder när jag kommer hem. Adjö på ett tag.

Maja tycker att jag skall skaffa en modeblogg. Jag tror inte att jag är tillräckligt modig. (!!!)

Igår hyrde jag, Johan och min syster Anna Beavis & Butthead Do America. Det var aldrig sådär sanslöst rolig som jag hade hoppats. Den var lite som Napoleon Dynamite. Genuint trevlig rakt igenom och på i det stora alltet en bra film. Det måste ha varit soft att vara 15 år 1996 - som Beavis och Butthead var/är. Man behövde inte bry sig om mobiltelefoner, facebook, bloggar etc. Man kollade bara på tv och drack Coca-Cola. Och hade fula frisyrer.

För att återgå till det här med modebloggen. Jag går i väskköpstankar. Dels är det tydligen inne - och dels kan det vara bra att ha - med ryggsäck. Har tittat lite på dessa från American Apparel.

Finns i ett gäng färger men det är den orangea eller den marinblå jag är mest sugen på. Hörde annars att smaragdgrön var inne i höst. Tycker det är lite konstigt att man kan förhansbestämma vad folk skall gilla för färger den kommande säsongen. Men just smaragdgrön tilltalar mig. Får mig på någon konstigt sätt att tänka på Tintin.

Jag och Johan gick på Parken Zoo. Det är flera år sen jag var där och många saker gjorde mig lite besviken. Till exempel att de tagigt bort hela fantomenland i princip. Inte bara fantomen och fantomengrottan utan allt. Jag lånade föräldrarnas kamera och fotade lite.

Igår var jag bjuden på middag hos en vän. Av tiotalet bjudna gäster råkade jag bli fullast eller möjligen näst fullast. Just där och då tyckte jag det var ganska roligt. Inatt drömde jag illa om att jag var hemma hos vännen och av misstag tog sönder massa saker och sa saker som fick värden att bli irriterad på mig. Jag råkade dessutom hitta en underjordisk vattenfylld källare där man kunde simma omkring. Där fanns en hopphage och så kunde simma in i ett rum som inte var vattenfyllt. Där inne stod det dock en toalett med texten "spola in". Självklart spolade jag. Det kom massa vatten och bajs och slutade aldrig spruta. Idag på jobbet kom en annan av gästerna in och frågade hur jag mådde idag. Där och då insåg jag mitt misstag, men det vore narcissistiskt av mig att tro att alla bara ser tillbaka på gårdagen och minns min och Alex fullhet.

För ett tag sedan var det dock inne två människor på jobbet. Tydligen kände de varandra. Båda var White Trashen personifierade. Mannen var väl runt 35, arbetarmusklig och med tajt linne, överdimensionerad överkropp, shorts till anklarna, rakat huvud, porrfilmsskägg och volvokeps. Tjejen var nog i samma ålder, smällfet, råttfärgat tunt hår, de tråkigaste glasögonen man kan tänka sig, för liten ryggsäck med sparbankens logotyp på och i sitt vita linne och vita leggings påminnde hon mer om en stoppad korv än om en människa. Dom hälsar  varpå mannen frågar hur det "ligger till". Då svarar kvinnan följande; "Jo det knallar på, småspringer ibland faktiskt". "Jaha så pass" svarar mannen spelat intresserad. Jag har aldrig kännt mig så smutsig som jag gjorde då.

Oftast tycker man illa om sånt man sedan lär sig att älska och som kommer att stanna hos en för resten av livet. När jag först hörde den här låten tänkte jag att den var helt innehållslös. Nu tycker jag att den är kaxigt smalt arrangerad. Spring och lyssna på Spotify. Snyggt artwork till släppet är det också. 

STL – Neurotransmitting Clouds On The Secret Freeway

Börjar för övrigt tröttna på den svartvita emo-bilden jag använder här och på facebook. Funderar på att be någon med en bra kamera och lite kunskaper fota mig gratis. Fruktansvärt oförskämt men sån är jag. Allt jag begär är lite kort skärpdjup och motljus. Jag hade ju som sagt planer på att skaffa en Canon Eos. Nu lutar det år ett nytt skrivbord och en telecaster. Något som känns mer nödvändigt i mitt arbete. Alltså inte Monki eller Tidningen - Även om ett bättre skrivbord skulle vara bra när man skriver artiklar. Utan till mitt jobb som stjärnproducent och popstjärna. För att inte någon skall skita på sig av ilska förtydligar jag; mitt jobb som amatörljudtekniker och hobbylåtskrivare. Har börjat läsa en del om arbetsplatsens faktiska innebörde för arbetsflödet och hur man placerar skärmar och monitorer för optimal lyssning och arbetsflöde. Min slutsats har blivit att min nuvarande arbetsplats inte håller måttet.

Som rubriken antyder sitter jag i skrivandets stund och lyssnar på Daft Punk. Gratistidningen Gaffa annonserade nyss att producentduon släpper en ny skiva i November. Tyvärr inget nytt studioalbum utan soundtracket till nya Tron-filmen. Filmen gör mig måttligt upphetsad men jag kommer förmodligen se den bara för soundtracket. Över lag känns det som om hösten bir en bra höst. Nya album från - förutom Daft Punk - Säkert!, Kristian Anttila, Belle & Sebastian och Håkan Hellström. Dessutom går nya Woddy Allen-filmen upp på bio i November. Så när mina vänner åker iväg till sina skolor ersätter jag dem med kultur.

Föresten köpte jag en ny T-shirt i tisdags. Jag har aldrig varit för tobak och när Weekday i veckan släppte sin colab-kollektion med A Non Smoking Generation var jag tvungen att köpa en T-shirt direkt. Carola på Monki tyckte den var så fin att jag fick vara med i hennes modeblogg för män. För en person som känner sig så ofasionabel som jag egentligen gör så tyckte jag det var värt att dela med mig av här - att jag figurerat i en modeblogg alltså.

http://egobloggen.se/styleforgents/16-tips-och-fynd/347-min-jobbarkompis-i-weekdays-nya-samarbetstisha

Sitter hos Maja och lyssnar på the Very Best medans hon river bort muterade hårstrån från min rygg. Det händer ju nämligen lite då och då att vissa små ljusa ryggfjun bestämmer sig för att bli grova, svarta och två centimeter långa. Det är mest roligt för Maja. För mig är det båda förnedrande att jag har äckliga håstrån och sen gör själva avlägsningen ont. En hårtrimmer hade varit att föredra, men Maja kör på den aningen med ortodoxa metoden pincett och jublar förtjust när hon lyckas få med roten.


Tänkte åka till Stockholm idag igen. Förra veckan när jag var där fick jag en liten avhyvling av en vakt. Stenblocket jag använde som sittplats när jag lunchade i en park visade sig vara en gravsten. Vems viloplats jag belägrat med min stjärt framgick aldrig under samtalet. När jag i tisdags gick förbi samma gravsten satt en kvinna på den och hade tömt ut innehållet i sin väska runt sig och inventerade sakerna. Slog mig just nu att väskan kanske var stulen och hon gick igenom bytet. I vilket fall hade hon kjol och inga trosor och satt på ett sånt sätt att man utan problem såg hela hemligheten när man gick förbi. Jag tittade inte så mycket utan tänkte mest att hon förmodligen är en sån som erbjuder glädje åt män för att ha råd med sitt missbruk.