26 Oktober 2008
adjö, nu far jag in i lumpen.
(ryktet säger att vi har tillgång till datorer där så jag kommer nog skriva ändå)
Ni som har mitt nummer får gärna sms:a lite då och då och ni som inte har det kan sms:a 076 280 45 51 och fråga efter det.
(ryktet säger att vi har tillgång till datorer där så jag kommer nog skriva ändå)
Ni som har mitt nummer får gärna sms:a lite då och då och ni som inte har det kan sms:a 076 280 45 51 och fråga efter det.
23 Oktober 2008
Min blogg går åt fanderns sen det visade sig att Svartbloggens koncept går hem i stugorna. Sist jag skrev drev mitt läsarfiske mig till att publicera bilder, någon som statistiskt visats vara misslyckat. Andra åtgärder krävs alltså för att få läsare. Därför börjar jag nu avslöja smaskiga pinsamheter.
Förutom mina utav det svenska folket ganska underrepressenterade nöjen Orientering och Warhammer är jag välldigt förtjust i Zombiefilmer från 60- 70- samt 80-tal. Jag brukar säga att det inte gjorts en enda bra skräckfilm efter 1992. Förutom då House of 1000 Corpses och vissa scener ur filmatiseringen av datorspelet Silent Hill. Mitt osunda intresse för Zombier har även utmynnat i Warhammer, där jag spelar just laget med Zombier. Warhammer, som jag praktiserar väldigt sällan kan inte enbart skyllas på mitt zombieintresse utan även på arvet av Sagan Om Ringen-filmer som var på tapeten ungerfär samtidigt som det ur mognadssynpunkt fortfarande var helt okej att pyssla med figurspel. En annan förteelse, och det är nu som vi kommer in på ämnet på riktigt, som vuxit fram ur Zombieintresset, eller som snarare gått hand i hand med det ända sedan jag började småskolan är Halloween. Jag tycker det är skämmigt att bara utala ordet Halloween men kan inte värja mig ifrån att näst julen är det den bästa högtiden på hela året. Jag älskar det, som ett litet barn. 1999 köpte jag en bok, skriven av en nysvensk före detta Amerikan, som skulle förklara mer vad traditionen innebar i Usa. Själv hade jag ganska dålig koll. Man hade ju sett Halloween-specialare på Nickelodeon, men som barn var det lätt att förväxla med påsken.
Det är tur att jag har en lillasyster. Nu kan jag ju skulla mitt pysslande och donande på henne. För jag skäms, jag skäms något outhärdligt. Och kanske är det det som driver mig. Om jag går in för det och gör något riktigt bra av det kanske folk kommer tänka att "fan, det här var ju ganska schyst endå". För mig handlar det inte om godis, att klä ut sig eller något sånt. Det handlar om att med dekorationer, musik och annat sätta färg på hösten och skapa den där stämningen som man annars bara får av att kolla på en skräckfilm från den eran kuslighet inte nödvändigtvis skapades i en dator. Mitt rum blir för en vecka som taget ur spökhuset på Gröna Lund och jag skall låta inta en kavalkad i Zombiefilm och klassisk skräck. Idag tog jag det ett steg längre och köpte mig en rökmaskin. Och åter, jag skäms. Men jag vägrar att skämmas!
Förutom mina utav det svenska folket ganska underrepressenterade nöjen Orientering och Warhammer är jag välldigt förtjust i Zombiefilmer från 60- 70- samt 80-tal. Jag brukar säga att det inte gjorts en enda bra skräckfilm efter 1992. Förutom då House of 1000 Corpses och vissa scener ur filmatiseringen av datorspelet Silent Hill. Mitt osunda intresse för Zombier har även utmynnat i Warhammer, där jag spelar just laget med Zombier. Warhammer, som jag praktiserar väldigt sällan kan inte enbart skyllas på mitt zombieintresse utan även på arvet av Sagan Om Ringen-filmer som var på tapeten ungerfär samtidigt som det ur mognadssynpunkt fortfarande var helt okej att pyssla med figurspel. En annan förteelse, och det är nu som vi kommer in på ämnet på riktigt, som vuxit fram ur Zombieintresset, eller som snarare gått hand i hand med det ända sedan jag började småskolan är Halloween. Jag tycker det är skämmigt att bara utala ordet Halloween men kan inte värja mig ifrån att näst julen är det den bästa högtiden på hela året. Jag älskar det, som ett litet barn. 1999 köpte jag en bok, skriven av en nysvensk före detta Amerikan, som skulle förklara mer vad traditionen innebar i Usa. Själv hade jag ganska dålig koll. Man hade ju sett Halloween-specialare på Nickelodeon, men som barn var det lätt att förväxla med påsken.
Det är tur att jag har en lillasyster. Nu kan jag ju skulla mitt pysslande och donande på henne. För jag skäms, jag skäms något outhärdligt. Och kanske är det det som driver mig. Om jag går in för det och gör något riktigt bra av det kanske folk kommer tänka att "fan, det här var ju ganska schyst endå". För mig handlar det inte om godis, att klä ut sig eller något sånt. Det handlar om att med dekorationer, musik och annat sätta färg på hösten och skapa den där stämningen som man annars bara får av att kolla på en skräckfilm från den eran kuslighet inte nödvändigtvis skapades i en dator. Mitt rum blir för en vecka som taget ur spökhuset på Gröna Lund och jag skall låta inta en kavalkad i Zombiefilm och klassisk skräck. Idag tog jag det ett steg längre och köpte mig en rökmaskin. Och åter, jag skäms. Men jag vägrar att skämmas!
21 Oktober 2008
Den nya Svartbloggen har visat sig bli en dundersuccé. Den har knappt funnits i fem dagar och har redan stadigt över 50 olika läsare per dag. Detta är nästan dubbelt så mycket som min egen blogg presterar. Ledningen, jag, bestämmer alltså att denna blogg måste piffas upp för att hålla Svartbloggen stången. Hur gör man det!? Med intressanta spaningar och bilder så klart.
Dagens bildspaning: Idol-Robin och Martin Ellison är ganska lika.
Dagens bildspaning: Idol-Robin och Martin Ellison är ganska lika.
20 Oktober 2008
Nu börjar jag på riktigt få ångest inför min lilla halvflytt till huvudstaden. Jag tröstar mig med att Jonas och Johan också ska igenomlida detta, samt Doktor Kosmos-texten "man växer ju i mötet med andra och får ökande respekt för varandra". Men jag försöker att inte tänka på det. Sedan börjar jag få ångest över tanken att tvingas göra någonting annat än musik för att överleva. I och med jobb och pengars ökande inflytande på våra liv ser jag ett sinande intresse för bandet från Martins och Davids håll. Min flickvän Maria är ju av Serbiskt ursprung och det har under min tid i deras hushåll kommit till min kännedom att det är den jugoslaviska maffian som styr Stockholms under värld. Om man lägger ihop ett par av det här inläggets halvsanningar kan man snart räkna ut jag borde, under mitt boende i Stockholm, uppsöka maffian och förhandla fram en situation där de ser till att nyligen nämda bandemedlemmar håller sig i bandet. Detta är jag ganska säker på att de går med på eftersom jag är ihop med en serbisk tjej.
14 oktober 2008
Carl pressenterar stolt: ett försök till en roman, av carl.
1
Herr Claesson var född i en by helt utan ramar där husen låg lite pö om pö. I vissas anseenden var detta knappast äns en regelriktig by utan snarare en, ja en vaddå? Att det inte var någon by kunde ju Claesson själv förstå, han var inte dum. Men det var just det där med ordet. Vad skulle det kallas om det nu inte var en by. Kanske ett >>område<<? Det orde var det som oftast föll honom i tanken när han funderade på saken. Fast näe, det var ett aldeles för odefinierat ord för Claessons smak. Trots allt var han ju svenskmagister och hade ett öga för det där med ordning och reda även om han hade låtit sin omgivning förfalla en smula på senare tid. Få nu ingen felaktig bild av magistern, hans boende var fortfarande i toppskick omän inte i ett sådant toppskick det en gång varit. Då var det nästan sådan ordning på Claesson att grannarna undrade om allt verkligen stod rätt till i huvudet på honom. Socken var ett annat ord han tänkt sig, men just det kändes aningen föroldrat. Så vitt han visste var just by det allra lägsta ordet på skolan över tänkbara benämningar och så fick det bli. Claesson var ju trots allt svenskmagister. Även benämningen för boendets läge kunde dela honom i skilda meningar. Idylliskt eller bondigt? Magistern hade egentligen aldrig behövt bekymra sig över detta om det inte var för ungdomen. Han bodde idylliskt utan tvekan, precis sådär som alla människor innerst inne vill bo. Men den samtida ungdomen blev av tv och media så indoktrinerade med ett stressigt stadsboende på kompakta ytor att hus av den typ magistern själv var uppvuxen med, de lantliga vackra gårdarna, betraktades med avsky.
De flesta i Claessons generation kunde fly avskyn, men för Claesson trängde den sig på varje dag. Hundratals gapande monster som klättrade i korridorerna. Alla förväntade de sig lycka och framgång, vilket i de flesta fall var synonymt med pengar, obefogad berömelse eller kanske en bröstoperation. Magistern brukade alltid säga att >>han inte fruktade helvetet för han hade redan varit där<<. Med detta refererade han till sin arbetsplats, ett högstadium i ett av Eskilstunas mindre trivsamma områden. En del brukade säga att det var synd om honom för att invandrarantalet var så högt på just den skolan. Det kan ju inte vara lätt det där, alla invandrare är ju så bråkiga, brukade de mena. Magistern kunde inte alls hålla med. Vissa diplomater brukade istället försöka med att invandrarna är ju precis lika skötsamma som våra svenska barn. Magistern höll inte med här heller. Av erfarenhet visste han precis hur det egentligen låg till. Att alla svenska barn var precis lika härjade som invandrarbarnen. Faktum är att ingen skillnad alls kunde urskiljas. Alla hade dom tröjor med favoritfotbollslagets färger och favoritspelarens efternamn på ryggen. Alla körde moped och smygrökte bakom gympahallen. Han var precis lika trött på dem alla. Alla utom Tim-Tim Tom. Magistern hade glömt vilket land Tim-Tim kom ifrån och vågade inte fråga det heller. Dels gör man ju av finkänslighet inte så och sen var Tim-Tim inte av den där buffliga stövlande sorten som man kunde moppsa med hur man ville. Han var rädd att pojken i fråga skulle känna sig stött och kanske tala om för sina föräldrar att Magister Claesson minsann var en ond och grym man. Kanske skulle de tro att han sympatiserat med Nazi-tyskarna under 40-talet. Omöjligt, för Magistern var inte äns född då men folk pratar ju så dant nu för tiden. Men blotta tanken på händelseförloppet tvingade honom ändå till tystnad. Han visste att skolan skulle få ett samtal av pojkens föräldrar och att rektorn skulle låta honom dingla i galgen. Han visste också att rektorn redan nu filade på en snara vars öggla var precis lagom åt magisterns långsmala huvud. Rektorn var en gammal man och öppet folkpartist. Han brukade mena att barn skulle slås och skrämmas till lydnad så att dom lärde sig veta hut. För så hade det gått till när Rektorn själv var barn. Och det hade ju varit nyttigt menade rektorn som såg sig själv som den fulländade livsformen. Claesson delade inte all denna uppfattning. Men eftersom rektorn visade på ett ganska brinnande engagemang för högepolitik skyltade Claesson inte gärna med att han faktiskt som ung varit medlem i Vpk samt att hans favoritmusik var Björn Afzelius.
Claessons hemlighetsmakeri till trots hade Rektorn klurat ut vart han stod rent poltiskt och deras relation var inte av den bästa sorten. På grund av facket kunde rektorn inte särbehanlda lärare efter poltisk åsikt även om han gärna önskat det. Han brukade tänka att om han bara vetat att magistern var som han var innan han anstälde honom hade han aldrig fått jobbet. Claesson visste att det var precis så Rektorn tyckte men det gjorde honom inget. Föresten råkade Claesson veta att rektorns fru lämnat honom i fjol efter för säkert nionde gången unde en kort period mystiskt >>trillat in i en vägg<<. Det där med att som barn uppfostras med knytnävar var som sagt inget magistern var opptimistisk till.
1
Herr Claesson var född i en by helt utan ramar där husen låg lite pö om pö. I vissas anseenden var detta knappast äns en regelriktig by utan snarare en, ja en vaddå? Att det inte var någon by kunde ju Claesson själv förstå, han var inte dum. Men det var just det där med ordet. Vad skulle det kallas om det nu inte var en by. Kanske ett >>område<<? Det orde var det som oftast föll honom i tanken när han funderade på saken. Fast näe, det var ett aldeles för odefinierat ord för Claessons smak. Trots allt var han ju svenskmagister och hade ett öga för det där med ordning och reda även om han hade låtit sin omgivning förfalla en smula på senare tid. Få nu ingen felaktig bild av magistern, hans boende var fortfarande i toppskick omän inte i ett sådant toppskick det en gång varit. Då var det nästan sådan ordning på Claesson att grannarna undrade om allt verkligen stod rätt till i huvudet på honom. Socken var ett annat ord han tänkt sig, men just det kändes aningen föroldrat. Så vitt han visste var just by det allra lägsta ordet på skolan över tänkbara benämningar och så fick det bli. Claesson var ju trots allt svenskmagister. Även benämningen för boendets läge kunde dela honom i skilda meningar. Idylliskt eller bondigt? Magistern hade egentligen aldrig behövt bekymra sig över detta om det inte var för ungdomen. Han bodde idylliskt utan tvekan, precis sådär som alla människor innerst inne vill bo. Men den samtida ungdomen blev av tv och media så indoktrinerade med ett stressigt stadsboende på kompakta ytor att hus av den typ magistern själv var uppvuxen med, de lantliga vackra gårdarna, betraktades med avsky.
De flesta i Claessons generation kunde fly avskyn, men för Claesson trängde den sig på varje dag. Hundratals gapande monster som klättrade i korridorerna. Alla förväntade de sig lycka och framgång, vilket i de flesta fall var synonymt med pengar, obefogad berömelse eller kanske en bröstoperation. Magistern brukade alltid säga att >>han inte fruktade helvetet för han hade redan varit där<<. Med detta refererade han till sin arbetsplats, ett högstadium i ett av Eskilstunas mindre trivsamma områden. En del brukade säga att det var synd om honom för att invandrarantalet var så högt på just den skolan. Det kan ju inte vara lätt det där, alla invandrare är ju så bråkiga, brukade de mena. Magistern kunde inte alls hålla med. Vissa diplomater brukade istället försöka med att invandrarna är ju precis lika skötsamma som våra svenska barn. Magistern höll inte med här heller. Av erfarenhet visste han precis hur det egentligen låg till. Att alla svenska barn var precis lika härjade som invandrarbarnen. Faktum är att ingen skillnad alls kunde urskiljas. Alla hade dom tröjor med favoritfotbollslagets färger och favoritspelarens efternamn på ryggen. Alla körde moped och smygrökte bakom gympahallen. Han var precis lika trött på dem alla. Alla utom Tim-Tim Tom. Magistern hade glömt vilket land Tim-Tim kom ifrån och vågade inte fråga det heller. Dels gör man ju av finkänslighet inte så och sen var Tim-Tim inte av den där buffliga stövlande sorten som man kunde moppsa med hur man ville. Han var rädd att pojken i fråga skulle känna sig stött och kanske tala om för sina föräldrar att Magister Claesson minsann var en ond och grym man. Kanske skulle de tro att han sympatiserat med Nazi-tyskarna under 40-talet. Omöjligt, för Magistern var inte äns född då men folk pratar ju så dant nu för tiden. Men blotta tanken på händelseförloppet tvingade honom ändå till tystnad. Han visste att skolan skulle få ett samtal av pojkens föräldrar och att rektorn skulle låta honom dingla i galgen. Han visste också att rektorn redan nu filade på en snara vars öggla var precis lagom åt magisterns långsmala huvud. Rektorn var en gammal man och öppet folkpartist. Han brukade mena att barn skulle slås och skrämmas till lydnad så att dom lärde sig veta hut. För så hade det gått till när Rektorn själv var barn. Och det hade ju varit nyttigt menade rektorn som såg sig själv som den fulländade livsformen. Claesson delade inte all denna uppfattning. Men eftersom rektorn visade på ett ganska brinnande engagemang för högepolitik skyltade Claesson inte gärna med att han faktiskt som ung varit medlem i Vpk samt att hans favoritmusik var Björn Afzelius.
Claessons hemlighetsmakeri till trots hade Rektorn klurat ut vart han stod rent poltiskt och deras relation var inte av den bästa sorten. På grund av facket kunde rektorn inte särbehanlda lärare efter poltisk åsikt även om han gärna önskat det. Han brukade tänka att om han bara vetat att magistern var som han var innan han anstälde honom hade han aldrig fått jobbet. Claesson visste att det var precis så Rektorn tyckte men det gjorde honom inget. Föresten råkade Claesson veta att rektorns fru lämnat honom i fjol efter för säkert nionde gången unde en kort period mystiskt >>trillat in i en vägg<<. Det där med att som barn uppfostras med knytnävar var som sagt inget magistern var opptimistisk till.
11 Oktober 2008
Hejsan
Jag har varit dålig på att skriva senaste veckan för vi har ju spelat in fem nya låtar till nästa Ep. Dock är jag fortfarande bättre på att uppdatera än Johan Hedberg. Fast han har ju jobbat på Suburban Kids With Biblical Names skiva sedan typ begynelsen. Aldrig blir det klart häller.
Veckan var förutom inspelningen ganska olycksdrabbad då min katt blev påkörd. Efter timmars mentala förberedelser inför eventuell avlivning och ett smärre gråtanfall senare stod det klart att katten skulle klara sig. Jag blev en lyckans ost.
Dagen därpå drog vi på ivigning för Tikkle Me's nya musikvideo. Den var väl okej. Dock kändes de ständiga Sjungde Inseglet-refärenserna obefogade. När vi gick hem hade en kvinna blivit påkörd och stod på knä på gatan. Andra kvinnor höll upp hennes armar och skrek om att alla framtänder var utslagna. Någon ringde ambulans och jag anade en hel del blod även fast det hade skymt ute. Följande morgon såg vi en sprängd buss.
Till sist: Kom gärna och se oss spela ett par låtar akustiskt live för radio Nyköping. Tid & Plats: Balsta på måndag 17.00.
Jag har varit dålig på att skriva senaste veckan för vi har ju spelat in fem nya låtar till nästa Ep. Dock är jag fortfarande bättre på att uppdatera än Johan Hedberg. Fast han har ju jobbat på Suburban Kids With Biblical Names skiva sedan typ begynelsen. Aldrig blir det klart häller.
Veckan var förutom inspelningen ganska olycksdrabbad då min katt blev påkörd. Efter timmars mentala förberedelser inför eventuell avlivning och ett smärre gråtanfall senare stod det klart att katten skulle klara sig. Jag blev en lyckans ost.
Dagen därpå drog vi på ivigning för Tikkle Me's nya musikvideo. Den var väl okej. Dock kändes de ständiga Sjungde Inseglet-refärenserna obefogade. När vi gick hem hade en kvinna blivit påkörd och stod på knä på gatan. Andra kvinnor höll upp hennes armar och skrek om att alla framtänder var utslagna. Någon ringde ambulans och jag anade en hel del blod även fast det hade skymt ute. Följande morgon såg vi en sprängd buss.
Till sist: Kom gärna och se oss spela ett par låtar akustiskt live för radio Nyköping. Tid & Plats: Balsta på måndag 17.00.
2 Oktober 2008
Idag har jag roat mig med att klippa ihop en film.
