Farväl Bergman-Wasa
Söndag 31 Januari 2010
Idag läste jag ut Den Galopperande Svensken av Sture Dahlström. Märklig bok. Dock kunde jag oftast identifiera mig med huvudpersonen Bergman-Wasa. Han, liksom jag, pysslade med musik och långdistanslöpning. Han red och en del i slutet av boken, vilket jag också gjorde en del för typ ett år sen. Bergman var också en oerhört rastlös person som snabbt blev utråkad i andras närvaro och föredrog att vara för sig själv. Här går våra personlighetsdrag isär lite men jag måste ändå erkänna att jag beundrar hans rakthet i att han faktiskt inte bryr sig om vad andra gör så länge det inte stör hans egna frid. Det här var den längsta och kanske bästa bok jag läst, även om det ballade ur de sista femtio sidorna. Måste säga att jag inte bergrep slutet alls. Så jag googlade boken och efter att ha läst andras recensioner verkar det som att det inte var något direkt djupt budskap. Utan bara lite spännande förvirring.
Iår har jag också läst Hjältar och Monster på Himlavalvet 4. Jag hade den på kasettband som barn och har alltid varit förtjust i historien om Teseus. När jag lästa om den nu vart jag lite besviken på avsaknaden av målande beskrivningar men också att vissa adjektiv användes på tok för ofta. Allting i boken verkade nämligen vara "sällsamt". Men historien om Teseus var lika bra ändå.
Nu vet jag inte riktigt vad jag skall börja läsa. Funderar lite på Byt namn! : och andra sätt att lyckas som journalist.
Idag läste jag ut Den Galopperande Svensken av Sture Dahlström. Märklig bok. Dock kunde jag oftast identifiera mig med huvudpersonen Bergman-Wasa. Han, liksom jag, pysslade med musik och långdistanslöpning. Han red och en del i slutet av boken, vilket jag också gjorde en del för typ ett år sen. Bergman var också en oerhört rastlös person som snabbt blev utråkad i andras närvaro och föredrog att vara för sig själv. Här går våra personlighetsdrag isär lite men jag måste ändå erkänna att jag beundrar hans rakthet i att han faktiskt inte bryr sig om vad andra gör så länge det inte stör hans egna frid. Det här var den längsta och kanske bästa bok jag läst, även om det ballade ur de sista femtio sidorna. Måste säga att jag inte bergrep slutet alls. Så jag googlade boken och efter att ha läst andras recensioner verkar det som att det inte var något direkt djupt budskap. Utan bara lite spännande förvirring.
Iår har jag också läst Hjältar och Monster på Himlavalvet 4. Jag hade den på kasettband som barn och har alltid varit förtjust i historien om Teseus. När jag lästa om den nu vart jag lite besviken på avsaknaden av målande beskrivningar men också att vissa adjektiv användes på tok för ofta. Allting i boken verkade nämligen vara "sällsamt". Men historien om Teseus var lika bra ändå.
Nu vet jag inte riktigt vad jag skall börja läsa. Funderar lite på Byt namn! : och andra sätt att lyckas som journalist.
Gitarr-Sparr & Litet Gage
Fredag 29 Januari 2010
Jag skulle jag vilja lägga lite fokus på svartbloggen. Den har snyggats till lite och fått ett nytt inlägg. Det jag tänkte skriva här berör lite samma saker fast mer personligt. Personlighet är något jag unnar den här bloggen, till skillnad från Svartbloggen.
I Svartbloggen går det idag att läsa att vi håller på med en skiva. Vissa låtar är i stort sett färdiga. Ikväll kommer Gustav och kanske Johan hit. Gustav för att spela in gitarr, Johan mest för att vara sällskap. I ärlighetens namn har jag inte frågat honom än, men han ringer. Det gör han alltid, en bra egenskap. Jag skulle gärna säga att vi skall dricka rödvin och kolla på kulturkanalen, men vi har inget vin och kulturkanalen sänder mest tråkiga program. Men vi kan ha lite bromance med doftljus och varsin kopp te. Förut drack vi alltid te ur mina Ikeaglas av modellen Café. Numera dricker vi mest ur mina Filippa K-muggar. De rymmer mindre, men är visuellt betydligt mer atraktiva.
Pratade med en kille som spelar i ett rätt känt band som förhandlat om spelning med samma festival som vi. De hade krävt tre gånger så mycket pengar. Jag kände mig som en välldigt liten musiker.
Jag skulle jag vilja lägga lite fokus på svartbloggen. Den har snyggats till lite och fått ett nytt inlägg. Det jag tänkte skriva här berör lite samma saker fast mer personligt. Personlighet är något jag unnar den här bloggen, till skillnad från Svartbloggen.
I Svartbloggen går det idag att läsa att vi håller på med en skiva. Vissa låtar är i stort sett färdiga. Ikväll kommer Gustav och kanske Johan hit. Gustav för att spela in gitarr, Johan mest för att vara sällskap. I ärlighetens namn har jag inte frågat honom än, men han ringer. Det gör han alltid, en bra egenskap. Jag skulle gärna säga att vi skall dricka rödvin och kolla på kulturkanalen, men vi har inget vin och kulturkanalen sänder mest tråkiga program. Men vi kan ha lite bromance med doftljus och varsin kopp te. Förut drack vi alltid te ur mina Ikeaglas av modellen Café. Numera dricker vi mest ur mina Filippa K-muggar. De rymmer mindre, men är visuellt betydligt mer atraktiva.
Pratade med en kille som spelar i ett rätt känt band som förhandlat om spelning med samma festival som vi. De hade krävt tre gånger så mycket pengar. Jag kände mig som en välldigt liten musiker.
Johan, Carl & Dagen Efter
Söndag 24 Januari 2010
Jag och Johan var som sagt ute och svirade igår. Svirade kanske är ett lite väl spexit ord, när vi faktsikt bara gick till en bar där jag drack ett glas Rosé och Johan tog en öl. Antingen var Johan den manligare eller så var jag den mer sofistikerade. Det var en fasansfullt rolig kväll och det hela slutade med att jag och Johan gick tillbaka till Johans systers gamla lägenhet där vi fört kollade på lite tv och sen gick vi och la oss. Systern hade en dubbelsäng med två täcken. När jag vaknade imorse hade jag först ganska ont i huvudet och kände mig dålig på alla sätt, men när det gick över insåg jag att det var fruktansvärt bögigt att jag och Johan låg där i en dubbelsäng med varsitt täcke. Johan sov längre än mig så jag spädde på bögigheten med att läsa systerns gamla Cosmopolitan. I ett nummer från 2006 var det en bild på Heath Ledger med solglasögon och texten "Heat Ledgers framtis är så ljus att han bär solglasögon på röda mattan". Två år senare var han död.
Vi har jobbat lite på skivan idag och spelat in Jespers gitarrgrejer till två av låtarna. Det låter bra och jag glömde helt bort att äta något i allt grejande. Mitt rum är lätt att missta för en inspelningsstudio just nu. Insåg just att jag bara ätit lite Youghurt och en fruktsallad idag.
Jag och Johan var som sagt ute och svirade igår. Svirade kanske är ett lite väl spexit ord, när vi faktsikt bara gick till en bar där jag drack ett glas Rosé och Johan tog en öl. Antingen var Johan den manligare eller så var jag den mer sofistikerade. Det var en fasansfullt rolig kväll och det hela slutade med att jag och Johan gick tillbaka till Johans systers gamla lägenhet där vi fört kollade på lite tv och sen gick vi och la oss. Systern hade en dubbelsäng med två täcken. När jag vaknade imorse hade jag först ganska ont i huvudet och kände mig dålig på alla sätt, men när det gick över insåg jag att det var fruktansvärt bögigt att jag och Johan låg där i en dubbelsäng med varsitt täcke. Johan sov längre än mig så jag spädde på bögigheten med att läsa systerns gamla Cosmopolitan. I ett nummer från 2006 var det en bild på Heath Ledger med solglasögon och texten "Heat Ledgers framtis är så ljus att han bär solglasögon på röda mattan". Två år senare var han död.
Vi har jobbat lite på skivan idag och spelat in Jespers gitarrgrejer till två av låtarna. Det låter bra och jag glömde helt bort att äta något i allt grejande. Mitt rum är lätt att missta för en inspelningsstudio just nu. Insåg just att jag bara ätit lite Youghurt och en fruktsallad idag.
Johan, Carl och vinet.
Lördag 23 Januari 2010
Ikväll skall jag och Johan gå ut och dricka vin. I Stockholm finns ett vinotek där man kan testa tio olika sorters viner för mellan hundra och åttahundra kronor. Verkar som ett ställe dit jag skulle vilja gå någon gång. Ikväll blir det nog bara ett glas. Dels för att jag blir berusad av ett glas, dels för att Johan skulle bjuda på ett glas och jag är för snål för att köpa ett till. Höll på att säga att de enda skälet att jag följer med är för att Johan bjuder, men naturligtvis är det inte det enda skälet. Jag precis som många andra ser en viss charm i att klä mig i lite finare vardagskläder och sitta ett dyrt inredda rum som spelar åt helvetes för hög musik och som har tagit in åt helvetes för mycket folk och dricka ett glas vin till ett fruktansvärt överpris och samtala med vänner om saker vi lika gärna kunnat samtala om hemma. När jag hör hur det låter verkar det inte alls speciellt trevligt och jag får villigt erkänna att jag faktiskt kunnat träffa Johan hemma. Att gå på krogen måste vara det mest oeknomiska nöjet. I vilket fall funderar jag på om jag skall ha min ljusblårosa skjorta eller min nya vit-svartrandiga t-shirt. Skjortan vet jag är snyggare, men den har jag haft ute rätt mycket, medans T-shirten är lite med avslappnad och vardaglig, men den är helt ny.
Imorgon skall vi spela in Gitarr till skivan. Medans vi väntar på att Matte skall skicka bas-spåren har jag mixat trummorna på en av låtarna och triggat virvelkanalen. Det låter som det bästa vi någonsin gjort. Därför är jag orolig att gitarrerna inte skall hålla samma klass.
Sture & Jag
Måndag 18 Januari 2010
Jag är mitt i en bok. Boken är 350 sidor lång och jag har 100 sidor kvar. En så lång bok har jag aldrig läst innan. Jag har inte läst mycket alls. Men sen drygt ett år tillbaka har jag ständigt en bok som jag för tillfället läser. Jag läser inte snabbt, kanske 15 - 20 sidor per dag. Lite när det passar. Innan jag skall sova, när jag är på toa, vid frukostbordet. Jag talar gärna om att jag läser, mest för att göra mig viktig och märkvärdig eftersom att jag helt plötsligt tycker att människor som läser böcker är lite smartare och mer kulturella än andra personer. Förut tyckte jag att det bara bara var mossiga töntar som läste. Men så vart jag intresserad av att läsa en Sture Dalhlström eftersom många av de artister jag lyssnar på nämde honom som Sveriges bästa författare. Jag gick till biblioteket och lånade den kortaste jag hittade. Drygt hundra sidor senare kände jag hur mitt ordföråd hade utökats och hur min hjärna hade vuxit. Sen dess har jag ibland stött på dåliga böcker. Dom här böckerna har fått mig att undra "gillar jag verkligen böcker, eller lurar jag mig själv för att passa in i någon modern pretto-indie-mall?" När jag sedan börjar läsa en bra bok inser jag bara att Nej, de var helt enkelt en pissdålig bok jag läste. En dålig bok jag läste var Punkindustriell Hårdrockare med attityd. Den var ungefär lika Girlpower som Hipp Hipp Hora och allt kändes rätt osannolikt och krystat. Känns kanske som den riktar sig till tonårsrevolterande högstadielever som lyssnar på Ebba Grön. Nu läser jag Sture igen. Känns jobbigt att jag gillar honom så mycket för då är det lätt för andra att tycka att jag gör det bara för att Håkan och han som är Nordpolen tycker så. Jag gillar faktiskt bandbiografier och böcker som Pittstim och Vad är Konst? också!
Jag är mitt i en bok. Boken är 350 sidor lång och jag har 100 sidor kvar. En så lång bok har jag aldrig läst innan. Jag har inte läst mycket alls. Men sen drygt ett år tillbaka har jag ständigt en bok som jag för tillfället läser. Jag läser inte snabbt, kanske 15 - 20 sidor per dag. Lite när det passar. Innan jag skall sova, när jag är på toa, vid frukostbordet. Jag talar gärna om att jag läser, mest för att göra mig viktig och märkvärdig eftersom att jag helt plötsligt tycker att människor som läser böcker är lite smartare och mer kulturella än andra personer. Förut tyckte jag att det bara bara var mossiga töntar som läste. Men så vart jag intresserad av att läsa en Sture Dalhlström eftersom många av de artister jag lyssnar på nämde honom som Sveriges bästa författare. Jag gick till biblioteket och lånade den kortaste jag hittade. Drygt hundra sidor senare kände jag hur mitt ordföråd hade utökats och hur min hjärna hade vuxit. Sen dess har jag ibland stött på dåliga böcker. Dom här böckerna har fått mig att undra "gillar jag verkligen böcker, eller lurar jag mig själv för att passa in i någon modern pretto-indie-mall?" När jag sedan börjar läsa en bra bok inser jag bara att Nej, de var helt enkelt en pissdålig bok jag läste. En dålig bok jag läste var Punkindustriell Hårdrockare med attityd. Den var ungefär lika Girlpower som Hipp Hipp Hora och allt kändes rätt osannolikt och krystat. Känns kanske som den riktar sig till tonårsrevolterande högstadielever som lyssnar på Ebba Grön. Nu läser jag Sture igen. Känns jobbigt att jag gillar honom så mycket för då är det lätt för andra att tycka att jag gör det bara för att Håkan och han som är Nordpolen tycker så. Jag gillar faktiskt bandbiografier och böcker som Pittstim och Vad är Konst? också!
Sture Dahlström - 1961
2½ Kille & En Studio
Torsdag 14 Januari 2010
Sen i Måndags har jag och min - numera - vapendragare Johan Strömberg varit i en Studio på hemlig plats i Eskilstuna. Inte så hemlig egentligen, men studion har inget namn och jag kan inte adressen mer än Skjulsta någonstans. Som rubriken menar har ytterligare en halv kille varit där. Jesper. Han har förstoss inte varit fysiskt halv, men han har varit där halva tiden, typ. Någonstans runt 30 timmar efter att vi kommit in i studion hade vi mickat upp trummorna och spelat in trummspår till de fem låtar vi skulle ha. Jag passade på att spela in Amanda Öberg också. Vi ska väl inte prata nämnvärt mycket mer om det, men det gick bra och hon kändes rätt säer i studiomiljö. Lovade henne att hon skulle få låtarna på Lördag. kanske länkar någon myspace eller något här då. Efter det spelade jag in mig själv ( ! ) på gitarr och Johan ( ! ! !) på sång. Fruktansvärt kul. Nu skall vi vara i studio Skyline i två dagar där Matte Green skall spela lite bas och förhoppningsvis lite trumpet.
Pang Prego - En Kärlekshistoria
Det är en regnig söndag. Mellan molnen tittar solen fram, men den stundoms mörkgrå himlen kommer att sänka ett visst lugn över bandet Svart. Kanske är det känslan av utmattning efter en lyckad konsert, kanske är det bristen på sömn eller kanske är det bara så att den här dagen kräver att vi sitter där tysta, halvsovandes i den röda familjebilen - även kallad The Big Red - som Nikos föräldrar lånat oss. På våran vänstra sida ser vi hur vättern ligger avlång efter vägen vi färdas på. Vi stannar till i Gränna för att köpa Polkagrisar, sådär som vi alltid gör. Vi är ett ungt band med världens alla äventyr framför oss. Vi är ansvarslösa men vi älskar det. Vi är katter. Vi gör som vi vill vad som än faller oss in. Och det är då det händer. Jag sitter fram och underhåller Max som kör. Till slut har jag inga spex kvar i mig så jag för handen mot radion och sätter på Sveriges Radios kanal P3. Klockan är fyra och det är söndag.
Sen dess har jag varit fast. Det här var någon gång på våren 2008. Idag nästan två år senare har jag nyss lyssnat till Pang Pregos sista sändning. Pang Prego blev en del av mig och mitt band. Några hatade det, andra älskade. Men när turnebussen gick lastad genom landet viste man alltid vad som var på radion klockan fyra på söndagar. Ibland kunde det vara resans höjdpunkt. Som Kalle Anka på julen. Självklart skulle vi hylla Pang Prego i en av våra låtar. Själv fick jag aldrig något eget program, fastän jag skickade in två ansökningar. När jag tod studenten gick jag på den stora studentskivan på Harrys med lite vin i blodet och fickorna laddade med mes skämt jag hört på inslaget "våga vittsa". Skämt som jag sedan spelade Allan-Ballan med hela kvällen.
Hörru, vad hette den här antivåldskampanjen från 70-talet?
Vet inte?
Avgasrör inte min kompis!
När de arrangerade Jingelwars fick jag en låt spelad i Radion och de nämde mig vid namn. Och en annan gång skrev Kringlan i egen hög person till bandets Blogg och sa att han har hört vår hyllning i låten Min Katt Bandet och Jag och att han gillade Svart. Förmodligen för att vi skulle sluta skriva att de måste spela låten i radion för att försörja oss med Stimpengar. Men han skrev ändå! Det är idag med tugnt hjärta jag tar farväl av en epok i mitt liv. Jag blev kanske aldrig en Pang Pregör, men i hjärtat var jag alltid just en Pang Pregör. Livet går vidare, men det känns ändå som att en kär vän lämnar mig. Lev era liv nu, hoppas våra vägar korsars igen en dag. Som Henrik Berggren skulle ha sagt det; Farväl mina barn. Farväl.
Sen dess har jag varit fast. Det här var någon gång på våren 2008. Idag nästan två år senare har jag nyss lyssnat till Pang Pregos sista sändning. Pang Prego blev en del av mig och mitt band. Några hatade det, andra älskade. Men när turnebussen gick lastad genom landet viste man alltid vad som var på radion klockan fyra på söndagar. Ibland kunde det vara resans höjdpunkt. Som Kalle Anka på julen. Självklart skulle vi hylla Pang Prego i en av våra låtar. Själv fick jag aldrig något eget program, fastän jag skickade in två ansökningar. När jag tod studenten gick jag på den stora studentskivan på Harrys med lite vin i blodet och fickorna laddade med mes skämt jag hört på inslaget "våga vittsa". Skämt som jag sedan spelade Allan-Ballan med hela kvällen.
Hörru, vad hette den här antivåldskampanjen från 70-talet?
Vet inte?
Avgasrör inte min kompis!
När de arrangerade Jingelwars fick jag en låt spelad i Radion och de nämde mig vid namn. Och en annan gång skrev Kringlan i egen hög person till bandets Blogg och sa att han har hört vår hyllning i låten Min Katt Bandet och Jag och att han gillade Svart. Förmodligen för att vi skulle sluta skriva att de måste spela låten i radion för att försörja oss med Stimpengar. Men han skrev ändå! Det är idag med tugnt hjärta jag tar farväl av en epok i mitt liv. Jag blev kanske aldrig en Pang Pregör, men i hjärtat var jag alltid just en Pang Pregör. Livet går vidare, men det känns ändå som att en kär vän lämnar mig. Lev era liv nu, hoppas våra vägar korsars igen en dag. Som Henrik Berggren skulle ha sagt det; Farväl mina barn. Farväl.
Ett bortslarvat samtal
Jag skulle ha ringt Matte Green igår, det gjorde jag inte. Hemma har vi spärrat mobilsamtal och jag har inte pengar på den egna telefonen nog att ringa. Trots att det är jag själv som borde gå och köpa ett refill till min telefon väljer jag att skylla på alla andra. Det är alla andras fel att jag måst dra i alla trådar och på så vis bli tvungen att slösa massa pengar i sms-taxa för att styra upp alla möjliga rep och sammankomster. Det är också alla andras fel att de har Telia, 3, halebop och all världens idiotiska kontantkort. Om alla, som jag, hade skaffat Comviq hade problem som detta inte uppstått. Det är också Mammas och Pappas fel eftersom dom inte hävt mobiltelefonspärren, ett resultat av en hög teleräkning från 2004. Ett straff som pågått i sex år. Man får typ sex år för våldtäckt. Inte för att ringa någon högstadieflirts mobil från hemtelefonen. Allltså är det alla andras fel och har inget att göra med min egen bristande disciplin. Det finns säkert de som har högre arbetsoral än jag men även här kan jag skylla det mesta på något annat. I det här fallet kylan. Jag är inte för lat eller för odisciplinerad för att springa, panta falskorna som ligger på mitt golv eller för att posta ett brev. Det är helt enkelt för kallt för att gå ut och göra det. Gnäll nu inte på kylan när vi har en så vacker vinter, säger Mamma. Kan så vara, men jag är inte en där svensk som aldrig blir nöjd. På vinter är det för kallt och man vill ha sommar och på sommarn är det för varmt. Jag stormtrivs i 25 - 30 graders värme. jag klagar inte på tropisk hetta. Vilket ger mig lite mer rätt att klaga på kylan. Återigen någon annans fel, det vill säga att jag får käll för att jag klagar på kylan är på grund av att för många människor aldrig kan nöja sig med vädret. Och idag kommer inte Matte på repet för att eftersom jag inte ringde igår tackade han ja till jobb idag och kan inte längre komma. men han kunde imorgon så allt blev bra och jag lärde mig inget av det här och kör upp ett finger i röven på er som stod och hoppades att man oansvariga och odisciplinerade livsstil skulle slå tillbaka på mig själv.
En Annan Typ Av Dag
6 Januari 2010
Hej nya året. Lite nytt under solen. Majas mamma klippte till håret i min nacke lite. Jag stannade hos Maja två nätter, det var länge sedan jag var ute och äventyrade så. Inget farligt hände. Mitt skägg växte lite och jag blev lite gasig i magen. Eftersom Marias och min familj har olika matvanor blir det en chock för min mage när jag kommer hem till henne och stannar längre än en måltid. Fast jag vet inte vad jag snackar om nu, det kanske inte alls har att göra med det. Det kanske bara har att göra med min nyfunna kärlek: torkade fikon. Jag skall också säga att maten hemma hos Maja är jättegod och jag äter den med glädje - ifall annat antogs. När jag kom hem från Maja var allt som vanligt. En nyhet är dock att jag från och med nu ger inläggen en riktig titel och lägger datumet som fet text i början av inlägget.
Jag sprang igår, det var svinkallt. Efteråt kände jag mig sjuk. Jag ställde in repet och kurerade mig med ruccolamackor och en liten skvätt jäger. Idag mår jag mycket bättre. Men jag har inte ringt Maja och berättat det. Funderar på att Sms och säga att jag blivit mycket sämre och att vi inte borde - för hennes hälsas skull - ses på ett par dagar. Jag vet att hon brukar läsa min blogg, så rätt snart kommer min lögn dock upptäckas.
När Maja varit sur på mig - vilket händer då och då och det är alltid mitt omogna beteendes fel, så hon har all rätt i världen - brukar hon efter ett tag skicka ett sms där det står typ "förlåt att jag var sur förut". Då brukar jag medvetet vänta med att svara ett tag så att hon får ångra sig lite till innan jag svarar att "det gör inget älskling, love you". Jag är mycket glad över de här Sms:en Maja skickar. Dels är jag glad att hon är kvinna nog att svälja sin stolthet och säga förlåt och dels för att jag alltid vet att hon kommer ångra sog när vi hamnat i luven på varandra. På nyår var vi jättekära och pussades bakom en kyrka på tolvslaget. Straxt innan hade jag kissat i en offentlig lekpark. Jag tänkte först kissa på kyrkan, men jag var tvungen att dra gränsen någonstans.
Hej nya året. Lite nytt under solen. Majas mamma klippte till håret i min nacke lite. Jag stannade hos Maja två nätter, det var länge sedan jag var ute och äventyrade så. Inget farligt hände. Mitt skägg växte lite och jag blev lite gasig i magen. Eftersom Marias och min familj har olika matvanor blir det en chock för min mage när jag kommer hem till henne och stannar längre än en måltid. Fast jag vet inte vad jag snackar om nu, det kanske inte alls har att göra med det. Det kanske bara har att göra med min nyfunna kärlek: torkade fikon. Jag skall också säga att maten hemma hos Maja är jättegod och jag äter den med glädje - ifall annat antogs. När jag kom hem från Maja var allt som vanligt. En nyhet är dock att jag från och med nu ger inläggen en riktig titel och lägger datumet som fet text i början av inlägget.
Jag sprang igår, det var svinkallt. Efteråt kände jag mig sjuk. Jag ställde in repet och kurerade mig med ruccolamackor och en liten skvätt jäger. Idag mår jag mycket bättre. Men jag har inte ringt Maja och berättat det. Funderar på att Sms och säga att jag blivit mycket sämre och att vi inte borde - för hennes hälsas skull - ses på ett par dagar. Jag vet att hon brukar läsa min blogg, så rätt snart kommer min lögn dock upptäckas.
När Maja varit sur på mig - vilket händer då och då och det är alltid mitt omogna beteendes fel, så hon har all rätt i världen - brukar hon efter ett tag skicka ett sms där det står typ "förlåt att jag var sur förut". Då brukar jag medvetet vänta med att svara ett tag så att hon får ångra sig lite till innan jag svarar att "det gör inget älskling, love you". Jag är mycket glad över de här Sms:en Maja skickar. Dels är jag glad att hon är kvinna nog att svälja sin stolthet och säga förlåt och dels för att jag alltid vet att hon kommer ångra sog när vi hamnat i luven på varandra. På nyår var vi jättekära och pussades bakom en kyrka på tolvslaget. Straxt innan hade jag kissat i en offentlig lekpark. Jag tänkte först kissa på kyrkan, men jag var tvungen att dra gränsen någonstans.
