Carl Carlsson

Någon som kallar sig "M" har skrivit kommentarer till min blogg två gånger nu. Fina saker. Fina saker är alltid kul att få höra, det tycker nog alla. Tack skall du ha. Jag gjorde som du tyckte och skapade ett facebookevent. Gå med nu, allihopa!

http://www.facebook.com/events/create.php#!/event.php?eid=132860850116792&index=1

Det är idag den 23:e Februari. Alltså två månader sedan jag dammsög mitt rum senast. Det är ganska äckligt här.

Jag hade prov idag. Det gick dåligt fastän jag hade pluggat massor i typ två veckors tid. Ibland undrar jag om det inte bara är så att jag är dålig. Att jag fattar trögt. Jag har ju oftast en ytterst logaritmisk inlärningskurva. Detta leder ofta till att jag tappar lusten när andra gör större framsteg än mig. Om briljans i hjärnan nu skulle vara ett tillkortakommande jag har så vill jag gärna tro att jag istället begåvades med ett varmt hjärta. Kanske är det de som faktiskt betyder något när det väl gäller.

Ibland har jag viktiga saker att skriva. Ifrågasättningar utav samhället, livet eller saker "som bara är så". Men jag låter bli för att jag är oftast ganska själv om att tänka så. Oftast.

Igår jag med Eric Tapia i Stockholm på kvällen. Allt var flippat. Alla skrattade åt oss, vart vi än kom. Tapia kom direkt från Spanien med flyg till skavsta och buss därifrån till T-centralen. När vi skulle låsa in hans packning i ett förvaringsfack som fanns där så lyckades vi låsa skåpet och betala innan va lagt in väskorna. Av någon anledningen bestämde vi att det hela var tjejen i kassan på Pocket Shops-fel och gick till henne föratt få pengarna tillbaka. Hon sa att hon kunde tillkalla vakten som kanske kunde fixa det åt oss. Vakten sa åt oss att vänta vid skåpet. Vi orkade inte, så vi tog ett nytt skåp, betalade och gick. Då möter vi vakten. Jag tänkte smita, men Eric var ärlig och sa som det var. Vi skulle ändå inte fått våra pengar tillbaka. Tjejen i kassan på Pocket Shop skrattade åt oss igen. Vi drog.

Sen var vi på smygläsningen utav nya numret utav Sonic och sångaren från popsicle spelade live. Ingen skrattade åt oss, tror jag. Vi gick vidare till babylon för jag hade hört att de hade urfeta piroger. Väl framme vid kassan visade sig att pirogerna kostade 187kr och var en asfet måltid. Jaha... Vad kostar den där då, sa jag och pekade på någon liten bakelse bakom glasdisken. Hon i kassan svarade inte så jag pekade lite till och började fråga lite högre den här gången. Till slut undrade hon om jag hade tänkt att grisa ner hela glasrutan ch sa att den kostade 55 kr. Jag tyckte egntligen att det var svindyrt, men jag tog den ändå. Hon skrattade bara åt mig. Tapia drack öl. När Tapia skulle beställa sin andra öl hade han tappat bort sitt kort och rensade fickorna på bordet och började leta förtvivlat. Kassörskorna skrattade igen. "Nu ställer du inte till en scen" sa jag. Förlåt att jag skriver det, men det var ett fruktansvärt roligt internskämt vi hade.  När hon i kassan kom för att ta vår disk frågade hon om min ostkaka smakat bra. Jag sken upp och sa att det hade den gjort och att den hade varit väl värd 55 kr. Tapia kallade mig neurotiker. Jag visste inte exakt innebörden utav det men kände mig ändå lite balls som kunde tituleras lite som något. Efter att ha googlat det och insett att det är en svag psykisk störning var det inte riktigt lika roligt.

Sen insåg vi att det var sju minuter till sista tåget mot Eskilstuna och att vi satt på medborgarplatsen. Språngmarch till tunnelbanan. När vi kom till T-centralen var det 2 minuter till avgång och tapia sa att jag skulle springa. Så jag gjorde det, åt fel håll...inser jag när jag inte alls kommer upp på T-centralen utan vid Åhlens. Här kunde man kanske ha gett upp, men jag sprang som ett arsel mot klarabergsviadukten och ner på spår 11. Flåser som ett riksmongo "Skall ni mot eskilstuna". Det skulle dom. Alla skrattade åt mig. Tapia ringde och frågade om jag han med tåget, vilket jag gjorde. Sen ringde han igen. Han hade slängt kvittot med koden till skåpet med väskorna när han letade efter kortet på Babylon. Så han fick åka dit igen och gräva i deras sopptunnor. Sen hittade han kvittot i plånboken. Jag kan tänka mig att kassörskorna skrattade även här.

Kvällen avrundades på tåget hem, halvsovandes. Arg övers Sj:s dåliga komfort. De borde ha speciella sovstolar för trötta ungdomar. Jag såg nog ganska dräggig ut. En förnäm dam stirrade. Jag var ganska nöjd att någon för en gångs skulle inte skrattade, men hon hade inte behövt se så arg ut.

Idag pluggar jag.

Funderar på att skapa ett "Alla vi som vill att Arvikafestivalen bokar Carl Carlsson-event" på facebook. Men det kanske är töntigt.

Hade ett skitbra inlägg på gång. Glömde allt. Nu är det Family Guy i min nya dvd-spelare som gäller. Jippi!!! :)
För övrigt så är jag 22 år nu, men känner mig för det mesta som ett oansvarigt barn. Trivs ganska bra med det.

Förr det är min 22:a födelsedag. 22 år, 22 biblar. Jag firar med den här låten.

Veronica Maggio – Jag kommer

Fruktansvärt bra!

Igår köpte jag kläder till ett värde utav 2400 kr. Bland annat en svart höghatt. Nu springer jag runt hemma och glassar i vad jag kallar beachen 2011-outfiten. Förmodligen har jag tröttnat på den innan Mars och kommer aldrig bära den på "beachen" eller vad man nu kan kalla Ärla Badet och Kalkbrottet. Det händer väl att man tar sig förbi de paradisliknande stränderna Vilstabadet och Syndbyholm. I vissa specifika fall reser man även ända till Malmköping för att sporta sin tvättbräda. Min tvättbräda är ganska platt. Den har varken en rund kula utåt eller några gropar innat för så kallade "definition". Man skulle kunna kalla den spinkig, men samtidigt har jag för kraftiga lår och bröstkorg för att se spinkig ut. Jävla mellanläge det här. Men jag jobbar på det. Idag åt jag till exempel bara en banan och en apelsin till lunch. På tåget hem var jag snorhungrig.

Är så jävla trött på att alla skall sno åt sig en del av kakan hela tiden. Kanske är det ett svenskt beteende. Bara för att vi egentligen är ganska kassa själva måste vi snylta på andras framgångar så fort det finns fragment av delaktighet. Första gången jag la mäke till detta var på mellanstadiet när Antique (Ni vet, Opa opa) tävlade för grekland i Eurovision Song Contest. Sverige skickade Friends (Nej ni minns inte och det gör inte jag heller) om kom på femte plats. Men som grus i ögonen för nordens mellangård kom Grekland på tredje plats. I skolan sa en tjock tjej i min klass som jämt hade risigt hår och finnar att Sverige hade kommit femma (sant!) OCH TREA!!!
NEJ! NEJ! NEJ! Sverige kom femma, vi kom INTE trea bara för att Grekland hade skickat ett bidrag vars huvudsakliga medlemmar under en viss tid i livet haft sitt hem i Sverige. Sverige kom femma. Grekland kom Tre!!!
Sånt här larv syns dagligen i Eskilstuna-Kuriren. Det är väl en sak att dom skriver lite om Kent från och till för dom har ju faktiskt en koppling till staden utav betydelse. Men när de ständigt skriver saker som "Eskilstunas melodifestivalen-bidrag" om typ Le Kid för att en av sångerskorna bodde här när hon var barn blir man ju bara förbannad. Samma sak med något band som vann dansbandskampen, där har gitarristen tydligen Eskilstuna-anknytning och då är helt plöttsligt hela bandet Eskilstunas ansikte utåt. Lägg av genast!!!

Idag har jag varit ledig och passade på att skriva klart en låt jag jobbat med aslänge. Har säkert redan skrivit att jag skrivit klart den fast då ljög jag. Jag skrev om texten säkert tjugiofem gånger innan jag hittade en som jag både tycker betyder något och låter bra med musiken. Har märkt att jag fått högre krav på mig själv gällande utförande av låtar. Förut dög det med värsta tänkbara slaskdemo. Nu vill jag gärna att sången är ganska ren. Jag har dessutom börjat få problem med att spela in sång när det är folk i huset. Därför måste sånt här ske när man är ensam, vilket jag inte varit idag. Så jag hastade igenom allt. Är nöjd med det mesta förutom sången, men den är okej. Jag spelar in den igen när jag är själv och då mina damer och herrar skall ni få höra den. Den version jag har nu är bara för mig.

Nu vet ni.

För att teasa er lite så går delar av texten såhär:

Om du är ett monster kan jag va ett offer
De säger så mycket hemskt om dig men det skrämmer inte en
som i hela sitt liv
varit självdestruktiv
Så är du ett monster, Då vill jag bli din

Och som jag kan känna mig sjuk ibland
Men lite ADHD är det nog normalt att ha

Jag gör inget. Inget alls. Jag har skrivit två poplåtar som jag är jättenöjd med. Vi har lite spelningar från och med Maj och då tänkte jag spela dem. Sen går jag in på Spotify och lyssnar på den här låten och inser att allt jag någonsin skrivit är värdelöst och att det omöjligt kan beröra någon som det här berör mig.

Inga pojkar sover
Hon finns i alla rum
I luften hon andas
hennes kyss på deras mun
De smyger runt hennes port
med hennes bild i fickan
De e hjältarna i filmen,
hon e flickan
De ropar hennes namn fast ingen hör
Och stjärnorna sjunger i kör

Hon går förbi mitt hus,
jag följer varje steg hon tar
Hon försvinner runt hörnet,
och sen finns bara längtan kvar
De säger att hon lever ensam
och kanske vill hon ha det så
Men om hon lärde känna mig,
skulle det ändra nåt då?

Jag har gjort en låt. Den handlar om att köpa kläder.


Jura - Nya kläder by daftpunk_89