Carl Carlsson

Såhär deceniets sista dag kan man inte gör annat än att knyta ihop säcken och sammanfatta 00-talet. Men eftersom jag inte tycker att mitt liv är jätteintressant kan det räcka med en årskrönika. Låt oss börja en kall vinternatt förra året. Närmare bestämt den 31 December 2008. Jag tjänstgjorde som stallpost vid stallarna på Kavallerikasärnen. Utan att gå in på detaljer kan man säga att det finns mer angenäma arbeten. Jag fick inte träffa min flickvän, var tvungen att vakta hästarna hela kvällen, fick inte lämna området äns för att köpa något att dricka på tolvslaget och dagen efteråt skulle vi ha uppställning 07.45. Jag lyckas ändå tjata till mig tillräckligt med mynt för att kunna köpa en Cola ur läskautomaten. Trycker på knappen för Cola och ut kommer en bonaqua naturell. Straxt därefter ringer Maja och är lite ledsen för att vi inte är på samma ställe. Medans vi pratar får killen som sitter brevid mig också ett samtal. Vi både lägger på samtidigt. Han ser på mig och säger "Morfor dog inatt". Man kan säga att året började fantastiskt.


439 Carlsson

Stora delar av året spenderades i kronans kläder. Till och med när jag var ledig blev jag smärtsamt påmind om den plats jag med kedjor av brinnande eld var fast bunden till. På min tjugioårsdag skulle jag vara med i tidningen. En reporter skulle skriva en halv sida och direkt när jag mötte upp honom för ett samtal märkte jag att han ville snacka lumpen. Jag försökte styra över samtalet till att handla om någonting jag faktiskt gillade i mitt liv. En tredjedel av artikeln handlade om lumpen. För ett tag sedan bläddrade jag i min kalender där jag hittade följande notering nedklottrad i sidmarginalen någonstans mitt i: "Den vidrigaste tiden i mitt liv, det var lumpen det"


En popikons fall

Jag minns en morgon i matsalen på kasärnen. En av mina få vänner från lumpen kommer in i matsalen och sträcker armarna mot taket och skriker "Michael Jackson är död". Sedan skrattar han. Det kanske inte var politiskt riktigt men jag log nog också innombords. Kanske inte själva bortgången av en modern popikon untan snarare åt själva upptåget. Det fanns något genuint barnsligt i Eric Tapias - vännens - beteende som fick mig på gott humör. Han, Wiktor Jonsson och Behrem Baran gjorde livet som soldat lite enklare.  Jag hade en period runt min födelsedag då både min gammelmormor Gärda och min farmor Ines gick bort. Att då förvägras sin familj och bara gå runt ensam i stockholm och undra hur det var med alla hemma var helt vansinnigt. För mig var Michael Jacksons död bara en i mängden. Han tog senare med sig Patrick Swayze och Brittany Murphy. De hamnade något i skögan kan man väl säga.


Den ofrivillige Golfaren

Han kanske inte är död egentligen, men som trovärdiga idrottare dog väl Tiger Woods lite här till hösten. En historia som media har gottat sig i. Jag kanske inte borde tala om mig själv som journalist över huve taget. Men jag har ändå börjat se skillnad på fin och ful journalistik och fallet Woods är i mitt tycke ful. Det här är ju faktiskt inte hela världens agenlägenhet. Jag tror nog att frun Elin kan fira jul i Sverige utan att aftonbladet sätter det på löpet.


Eskilstunas sista son

För att hoppa tillbaka i tiden så kom äntligen Muck-dagen den 11 September 2009. Årets för mig viktigaste dag. Där efter började arbetssökandet och arbetet med Svarts tredje skivan. Tyvärr försvann två av mina närmsta vänner under hösten. David Andersson drog till Kalmar för att studera och bli något. Niko flyttade till Usa och blev pizzabagare. I vår flyttar Jesper till Kina och Maja flyttade in i ekonomistudiernaredan innan jag Muckade. Snart känns det som om jag är ensam kvar här. Det är kanske en sån tid i livet.


Nyårslöften som inte riktigt är löften

Det känns ändå skönt att stänga 00-talet och ställa det på hyllan straxt brevid 90-talet och börja skumma försiktigt på 10-talet. Jag har väl inga direkta nyårslöften. Men jag kan love er att iår kommer det en ny Svart-Ep. Jag kan också lova att Svart kommer vara i toppform live. Mig själv lovar jag väl ett mer hälsosamt liv. Mer löpning, mindre onyttig mat. Mer kroppsvård och vardagslyx, det är värt. Borde nog lova mig själv lite med självdisciplin, men det kanske är en lite tung puck. Nästa år kanske.

Ha nu ett Gott Nytt År så hörs vi på andra sidan decenieskiftet.

Träffade Daniel och Lövis idag. Förmodligen två av de vänner som hängt med längst. Vi kollade på film och åt pizza. Ett klassiskt koncept med andra ord. Det är inget nytt under solen. Vi kollade också på Mammas Pojkar. Jag skämdes över att vara av det manliga könet när två av killarna valde de blonda överklasstjejerna över tjejer som verkade vettiga. Jag var helt säker på att Bobby skulle välja Jane. Tyvärr är en av Janes enda kvalitéer hennes enorma silikonbröst. Hon är definitivt ingen brud jag skulle falla för, mer än att jag, precis som alla andra män (och de som säger annat ljuger) kan tycka att det är trevligt med ett par stora bröst. Men det faktum att hon hatade de överklassiga blonda självgoda lidingöbrudarna gjorde att vi hade en gemensam nämnare och därför blev hon i mina ögon dem minst osympatiska tjejen. Jag blev faktiskt besviken på Bobbys val ikväll. Nu blev jag besviken på mig själv att jag ägnar ett blogginlägg åt ett så fruktansvärt osmakligt tv-program. 

Läste ut Egalisa Döttrar i morse. Det är förmodligen den bok som det tagit mig längst tid att läsa ut. Tycker att idén bakom den är bra, men hade svårt att fånga mig. Antagligen därför det tog så lång tid att läsa ut den. Nu kan jag börja läsa Strindbergen som jag köpte. Fadern och Spöksonaten i samma pocket. Värt.