Carl Carlsson

Nu är jag sådär förbannat hungrig igen. 02.00 på natten liksom. Mat är dyrt kära vänner. Mat är också jobbigt att tillaga. Jag har vridit och vänt lite på problemet och kommit fram till slutsatsen att anledningen att jag är så hungrig är enkel. Jag har inte ätit någon mat. Lite nötter vid åtta, dessförinnan en bulgursallad vid tolv. Om jag somnar nu kanske jag överlever natten och då får jag äta frukost. 7,5 av 8 utav mina mål består av frukostar. Yoghurt och flingor. Jag har tänkt att detta borde ge effekt när man går på hemlighuset. Eftersom jag äter mat med väldigt lite substans för tillfället. Det som sker på hemlighuset tenderar dock att ha substans. Imorgon ska jag köpa en kastrull och börja koka pasta i alla fall. Jag skall dessutom bli fotograferad på modeskolan och träffa Lady Cath i hennes ateljé och sy kläder. Spännande.

Varför har så många människor sånt stort behov att ge sken av att de har massa pengar. Mitt liv går lagom runt men jag är ändå ballare än er.

Idag gick jag lite spontant och klippte håret på Mikas. Man blir alltid mycket väl omhändertagen där. Därefter har jag jobbat hela dagen, finns inget mer att säga om den saken.

Nu är jag ledig i dagarna tre. Jag ska mest gå på lokal och titta på folk som dansar disco, själv är jag för sexig för att dansa dicso. På onsdag är jag bjuden på ett Cheap Monday-event som jag trodde var öppet för allmänheten. Tydligen är det bara en utvald skara av viktiga människor som får gå enligt men kollega Emma. Jag ser mig själv inte som en i den målgruppen så jag tror Emma har fattat fel. Om det nu är så att det bara är specialfolk som får komma, då tänker jag malla mig på jobbet och spela viktig ett par dagar framöver. Fy så töntigt av mig.

För övrigt har jag hört ryktesvägen att Brasserie Le Grand i Eskilstuna har öppnat någon form av VIP-rum där ett gäng självutnämnda VIP-killar har tillträde. Dessa killar får sedan ge häftiga biljetter till tjejer som de vill bjuda in i VIP-rummet. Där inne kan VIP-killarna och de inbjudna VIP-tjejerna socialisera och dricka lite extra fina drinkar. Det här är förmodligen det töntigaste jag hört någonsin. Skönt att man inte bor i den staden. Detta talar dock emot allt jag sa om Cheap Monday, men jag var ironisk i det fallet.

Man äter inte, man sover inte, man tänker inte och man jobbar knappt. Man går bara ut. Det är Stockholm och jag älskar det.

I hela mitt liv har jag skämts och inte vågat visa min lockiga hår. När jag barn hade jag väldigt få lockhåriga förebilder. Inga musiker eller skådespelare man gillade har lockigt hår. Alla hade raka mittbenor a la 90-tal. Det plus att jag kände mig tjock i mitt lockiga hår gjorde att jag inte vill ha det. På låg och mellanstadiet bar jag så gott som alltid keps eller mössa, alternativt var så korthårig att håret inte kunde locka sig. På högstadiet använde jag absurda mängder hårprodukter för att håret skulle hålla sig rakt. Jag kunde förstås inte hamna i regn, bada eller på annat sätt tvätta håret för det blev det genast lockigt igen. På gymnasiet använde jag plattång, samma sak i lumpen. Då började jag även föna håret länge för då höll det sig rakare. Därefter började jag jobba på Monki och då var jag extra noggrann att håret skulle vara rakt. Men sen slutet av sommaren har jag börjat bli vän med mitt hår. På bara några månader har jag tagit mig ur en livslång självförnekelse. Jag älskar mitt hår. Jag älskar mina lockar. Det är skönt för jag behöver inte lägga lika mycket tid på det. Att komma ut som lockhårig är det bästa jag gjort i mitt vuxna liv.