Carl Carlsson

I hela mitt liv har jag skämts och inte vågat visa min lockiga hår. När jag barn hade jag väldigt få lockhåriga förebilder. Inga musiker eller skådespelare man gillade har lockigt hår. Alla hade raka mittbenor a la 90-tal. Det plus att jag kände mig tjock i mitt lockiga hår gjorde att jag inte vill ha det. På låg och mellanstadiet bar jag så gott som alltid keps eller mössa, alternativt var så korthårig att håret inte kunde locka sig. På högstadiet använde jag absurda mängder hårprodukter för att håret skulle hålla sig rakt. Jag kunde förstås inte hamna i regn, bada eller på annat sätt tvätta håret för det blev det genast lockigt igen. På gymnasiet använde jag plattång, samma sak i lumpen. Då började jag även föna håret länge för då höll det sig rakare. Därefter började jag jobba på Monki och då var jag extra noggrann att håret skulle vara rakt. Men sen slutet av sommaren har jag börjat bli vän med mitt hår. På bara några månader har jag tagit mig ur en livslång självförnekelse. Jag älskar mitt hår. Jag älskar mina lockar. Det är skönt för jag behöver inte lägga lika mycket tid på det. Att komma ut som lockhårig är det bästa jag gjort i mitt vuxna liv.